Det kliar i fingrarna
efter orden jag aldrig fick säga.
Jag hann inte riktigt 
säga det jag ville säga.

Om att allt är en dröm som inte går att vakna ur och här står du och tittar på, jag tror att du skrattade, kanske skrattade du åt mig och min fruktlösa kamp att ta mig någon annanstans. Jag ser det ni försöker gömma, jag ser era kameror och mikrofoner men ni tror inte att jag ser så jag väljer att spela erat spel. Jag ser världen röra sig, ni försökte stoppa mig från att märka det men jag säger som så att ingenting ungår min spejande blick över dystra landskap och kala rum som speglar en tomhet lika stor som jag.

Och jag tänker att någonstans
någonstans,
ska det väl finnas en plats
för sådana som jag.