|
|
En av mina skrivarvänner gav mig en vink om dans- och teaterföreställningen "I stopped My Body". Den tar ställning till vårt förhållande till döden. Pjäsen svarar på frågan, vad händer i oss när vi möter döden. Jag fick även anledning att skriva några ord
NÅGRA ORD OM DÖDEN
I mitt läkaryrke under tre decennier blev döden mig mer eller mindre bekant. Den förblev dock för min egen del en fjärran tanke. Jag har ändå aldrig varit totalt nonchalant i denna fråga, kanske tvärtom. Jag kände mig som en bråkstake, om jag ville inleda en dialog om död. Döden anses av flertalet människor som ett tabu. Man vill inte diskutera temat. I nuet isoleras döden i anstalter, utom synhåll för oss? Fruktar vi död och varför? Vi frågar hur känns det att vara död eller dö? Vi skulle må bättre om vi hade en åsikt om vad dödens tillstånd betyder. Även vårt nuvarande liv skulle få nya lyckligare perspektiv!
Grovt tänkt, med beaktande av människans ålder tycker vi att de gamla är närmare döden än vi unga. Vi isolerar dem gärna in i institutionsvård. De står då inte i vägen för oss. De är inte heller närvarande i vår vardag för att påminna oss om vårt livs begränsning. Vi vill inte diskutera om död därför att den stör vårt liv som inte ännu är levt!
Jag anser det positivt att detta tabu till slut har väckt dialoger. Min uppfattning är, att tala om död, uppfostrar oss mot en djupare självförståelse.
Det finns kanske ingen aktuellare årstid än hösten att tala om död. Vår omvärld är full av död. Naturen dör eller åtminstone skendör. Vi anser växtrikets död normal. Djurrikets inklusive människans livsbana är ofta längre, därför anser vi en tidig död onormal. Livet är en fortsatt förnyelseprocess. Den största delen av naturen dör och föds på nytt eller vaknar från vinterdvalan på våren.
Strikt taget kunde man säga, att på hösten dör en årgång. I människolivet kunde man påstå att de följande som skall gå bort, dör en normal död. Det gäller det äldsta släktledet. Döden är inte alls mer speciell, mystisk eller underlig än vår vackra höstnatur som går i ide för en stund eller dör definitivt.
Dagarna kommer, dagarna går. Höstdagarna är klara och kyliga. Döden är vacker. Naturen liksom rätar på sig. Naturen står maktlös inför döden. Men döden är också en fest, en minnesfest! Naturen slår ut sin sista, ståtligaste glöd framför sitt slut. Var kan du finna vackrare färger än i höstens aspblad. Hela färgcocktailen från gul till röd i alla sina nyanser! Sagolikt skön är floras död! Träden sår ut alla sina färgrika löv överallt. Vinterbädden är bäddad. Döden i naturen är en naturlig händelse, även lätt begriplig.
Varför åstadkommer vi stackars människor varandra och oss själva ett liv fullt av lidanden och till slut en miserabel dödsfruktan och ångest!?
© Heikki Helllman 2012-09-27
Prosa
(Kortnovell)
av
Heikki Hellman
Läst 390 gånger
och
applåderad av 5 personer
Publicerad 2012-09-27 17:59
|
|
|
ej medlem längre
Kloka tankar och mycket aktuellt.
I mitt yrke är döden ständigt min följeslagare.
Jag har många i-slutet-av-livet-vård och jag ser så mycket rädsla inför det som skall hända.
Både från personen i fråga, även från anhöriga.
Emellanåt finns ett oerhört tryggt lugn och de går oftast som mest smärtfri..
Vi borde definitivt prata om döden oftare än vi gör.
2012-09-28
|
|
|
|
ej medlem längre
Regelverk.
Människan talar i vida termer om frihet och alstrar ändlöst antala definitioner vad frihet är och hur vi alla ska uppnå den. Samtidigt styr vi våra liv efter lika många normer och regler, de flesta helt nödvändiga och beningna. Livscykeln står upprätt för att vi delar in vårt liv i olika skeenden, men även varje-dags-mässigt finns det regler vi präglas av, typ religion, värderingar och samvete, som leder oss i en viss riktning.
Det är så viktigt att alla förverkligar sig själv INNAN det är för sent...innan vadå? Nästa torsdag eller oinom en femårsperiod? 'livet är så kort'...ja, må så vara, men då måste livet betraktas för sitt värde varje dag också. Värdesättas.
Döden är en del av livet, ännu en regel vi måste lära att förhålla oss till. Vår egen och vår nästes. Mycket kan vi behärska och tämja, ta kontroll över, men döden är okänd vetenskap ända tills den anländer och just då tror jag vi trots allt försonas med den, om inte förr.
En ros till alla livräddare som med små och stora resurser påminner oss om skörheten i detta liv och styrkan i friheten att välja kunskap, insikt och förståelse.
2012-09-28
|
|
|
|
Palett
Vår egen död är ju det enda vi med visshet vet kommer att ske, så vi borde ju samtala om detta ämne med varandra - men rädslan inför det ovissa vad som händer sedan, vad händer med själen - skrämmer och förmår människan att förskjuta tanken på att livet är ändligt. Tänker vi igenom dessa frågor blir det kanske lättare att utan ångest känna sig beredd inför det oundvikliga slutet.
2012-09-27
|
|
|
|
Sofhia Wirström
tack för att du tog upp detta ämne som är
viktigt att reflektera över.
varför ska det vara så tabu att prata om döden?
vi ska alla den vägen vandra,vi kan inte göra något åt
döden...precis som årstiderna skiftar mellan varandra
likaså gör livet självt.
det är naturligt att dö om man får leva sitt liv fullt ut
ibland är dock livet orättvist,
människor, nära o kära rycks bort onödigt fort emellanåt
2012-09-27
|
|
|
|
walborg
Tack för dessa fantastiska tankar som gör mig glad. Just som jag går och sniffar på den blöta svarta jorden med multnande löv och njuter av detta så får jag dåligt samvete för man borde ju tycka att det är hemskt sorgligt - genom död till liv blir det ju ... och ångesten inför att man skall dö - Du har så rätt. Varför spilla bort det liv man har på sådana dumma tankar.
2012-09-27
|
|
|
|
erna frank
Tack för att du tar upp detta ämne. Sant människan har fjärmat sig från det
som angår henne. Nämnligen födelse och död. Visst är det naturligare att äldre dör först. Men ingen garanti. Livet ger oss inga garantier. Visst är det bra att veteskapen kommit långt för att lindra. Men jag vill inte att någon spelar Gud när min tid kommer. Det finns något som heter att man blir livstrött! De unga är fullt upptagna att leva sina liv. Vi har tappat en hel del sedan industrialismen gjorde sitt inträde i människans tjänst. Tänker på psalmen: Lär mig du skog att vissna glad...
Kanske är det så att vi är danade av stofft, vi inte kan se! Åter tack
2012-09-27
|
|
|
|
ej medlem längre
Så är det. Döden är äkta och ett slut för var och en. Minnena kanske lever men även de dör. Naturen är mäktig och den tänker inte, planerar inte, dömer inte och den har ingen plan för oss människor.
Och vi, människan, är väl det liv som står längst ner på utvecklingsstegen.
2012-09-27
|
|
|
Nästa text
Föregående
Heikki Hellman
|
