På Mårtens konditori är väggarna målade i en turkosblå nyans vars glättighet dränks av den dystra belysningen. Här finns en gul femtiotalssoffa flankerad av en brun fåtölj och ett bord med avsmalnande ben, som en liten bit museum i ett hörn av lokalen. Och än om du vore blind, skulle du känna doften av årtionden i dess stoppning. Här finns en lång disk med det som är till salu: bakverk, bröd och cigaretter. En av sommarens getingar har funnit en fristad och äter slött av ett wienerbröd. En påfyllning ingår, upplyser kvinnan som inte är Mårten. Med betoningen på en. Var Mårten är har jag ingen aning om. Kanske ligger han och vilar djupt i jorden bland maskar och rötter i en minneslund någonstans?

I slutet av disken ligger en porslinstiger utsträckt. Den ryter ljudlöst ut över lokalen med dess rader av bord och stolar i mörkt trä. Stolarnas sitsar är klädda i varmt färgstarkt nittiotalstyg, men ljuset från de de smutsiga plafonderna förvanskar all värme som måhända skulle finnas kvar.

I fönstren står tynande krukväxter i ständig skugga från stora påkostade markiser som sträcker sig långt ut från huset. Ovanför dem står namnet - Mårtens konditori - textat på fasaden i ett vackert, gammalt typsnitt, och under dem finns ett inhägnat trädäck. Skärmstaket från grannstadens stora byggmarknad, tryckimpregnerad furu. Det luktar ännu nytt. Här finns jag, i en stol av praktisk plastrotting och på det runda glasbordet framför mig står min halvt urdruckna kopp kaffe. Här finns också en tänd cigarett, den ligger lutad mot askfatet och blandar sin rök med septemberkylans gråhet. Här finns min anteckningsbok och min penna, här finns dessa ord som du nu läser.

Några kvarter bort finns hon som är min vidvinkellins och mitt teleobjektiv, hon som håller mitt pumpande hjärta i sina bara händer. Snart, några kaffeklunkar och flyende minuter bort, sitter jag bredvid henne i en lila bil, på väg härifrån. Men nu vet du hur det var, denna timme bland alla andra i evigheten, på Mårtens konditori i Simrishamn.