Det finns ett mörker som döljs av månens sken. Där dagar blir blandade med nätter. Där tiden springer nerför dundrande forsar. I samma skog som täcks av fuktiga stenar och lakan av mossa, men det är inte samma skog. Inte heller samma plats även om den befinner sig på samma ställen.
Nej skogen här är inte planterad. Det finns inga granar planterade längs med grusvägar ute på landet. Inga grusvägar. Inga brevlådor mellan husen som döljs av björk och gran.
Nej det är en plats av mystik. En tvilling själ till moder jord. En värld av ursprung och födelsen av liv. Där trädens sömniga kollektiv slingrar upp sina rötter ur den djup mörka jorden, när kollektivet sömn druckna röst ekar bland sten och trollens gravar, om nya friska marker.

Platsen där Pan är älskad av floden och hennes glada nympher smeker sig fram. Där livet har sitt ursprung från Berget i norr. Skapat av moder Ur i dimma på toppens snö klädda pelare.

Men mystiken vaktas i dunkla salar under jord. I mörkret. Bland fukten och värmen.
Den vaktas av vandrande forsar. Av björkets fader. Stolt och massiv på skogarnas äng. Blixtrande vit i morgondagens gyllene sken. Fällande sin krona av löv till nätterna då månens sång ekar nedom berg och dal. Den rör sig med vinden likt en dans. Löven fångas av sången eller vinden och sveper bort ifrån sin faders krona i stum glädje. Till länder bortom solen.

När månen sjunger i natten vaknar grov sten till liv. Dundrande i natten pågrund utav leder som sovit i tusentals år. De vandrar ensligt nedanför kronor av kristall grönt guld. Till fält. Till sjö och flod. De vandrar utan mål och lust. De bara vandrar. Lämnande spår bakom sig av klumpig förstörelse. Uppriven jord i djupa fåror klätt i spårens gränser av brutna,förstörda träd.

Men det är inte bara sten,träd och flod som har en dold mystik i detta land. Även älg,björn,varg, räv har en sällsam natur i detta rike bortom tid och rum. De är djur med förmågan att resa, resa bortom tidens barriärer och penetrera igenom fysikens salar. Med obemärkt intelligens slår de hål på även newtons lagar. Skickar atomer på flykt. Äter sig mätta på strålning. Dör utan att veta att det finns saker gömda inom de självklaraste ting.

Tyvär finns det riken även på sagolika platser. Länder delade i en myriad av konstiga varelser. Nordandömmets salar, vilande på vintern under ett tak av frostbitna iskristaller på lager av löv och barr. Där vackra älvor dansar med lekande attityd. Där berg vandrar längs floden. Där skogen är ett hem.

Idag vet jag ingenting om de andra platserna eller kungadömena. Jag vet bara att här där jag bor. Där finns det gömda ting. Mitt under näsan på mig. Framför ögonen på mig. När vinden tar tag i mig och visar siluetter simmande på vinden. Spelande röster från andra dimensioner för mig. Alla med glädje och sorg.
Kanske finns det ingen sagolik magi under lövträdens stramande bark grenar. Ingen själ i sötman av den flytande energi som färgar löv till liv och löv till färg. Ingen bejakande kraft som släpper taget om barnen i skyn. Som faller under höstens sol fällda dagar.
Ingen kraft i den tunga sten som vilar vid sidan om berget. Ingen energi. Inget något.

Är det så att de magiska horisonter som målar himmeln i bloddränkta färger. Bara är färg och stoft framför mina ögon. Bara ettor och nollor staplade på varandra tills logiken byter ut det sagolika.

Men vad vet jag som bara har syn,hörsel,känsel och smak att bygga min verklighet på. Sagovärlden är mitt ibland oss om det inte är så att vi är sagovärlden. Förhäxade av trollkarlar och förslavade under en härsken regim. Alla målande bilder framför ögonen om världens naturliga ting. Talande till oss om hur det ligger till. Alla bönfallande om verklighetens ting. Alla hatande och förkastande för alla dem som inte faller in.
Ge mig min saga!