Förlorade vänner. Avlidna, försvunna, åtskilda. Vänner som levde i våra hjärtan, nära, avlägsna.
Alla dem som vi påverkade för gott och ont. Alla dem som inte hann påverka oss.
Alla dem som stämplade vårt rinnande heta blod med sina varma hjärtliga avtryck.

Vägarna vi har vandrat tillsammans. Genom skogar förtäckta av mörker. Där torra mörk gråa barr fyllde jorden vi vandrade ovan. Platserna där solens värmande strålar var bannlyst. Markerna av förruttnelse och färgernas avsaknad.

Förbi bäckar i porlande extas. Klivande på drypande fukt kylda stenar som låg i dess väg.
På markerna av knastrande och stramande guld röda blad.
Där kvistar bröts under våra fötter till flykten av lustfyllda fåglar.
Avbrutna, avbrutna i sin älskande sång. Älskvärda sånger, fyllande en eufori i barken av eke konung.
Kontrasten av liv och död. Ovan och under oss.

Förlorade vänner, Döda och levande, låt oss vandra.
Vandra förbi Ur. Vandra till benen oss inte längre bär.
Låt tiden slockna, Häv barriärerna!
Låt ruinerna ta vid och störta haven över vårt förflutna.
Kasta oss in i ett inferno av tidlös förvirring.
Låt kaoset vinna våra styckade hjärtan!

Låt dagen ta vid i hänryckning till vårt försvinnande.
Dagens gryning, Frosten i gräset.
Låt oss försvinna. Försvinna in i fjärran förflutet.
Försvunna in i det som rör hösten fallande löv till vårens sprängande grön fyllda liv.
Försvunna tills livet inte kan urskilja oss i sin tidlösa mångfald.