Swingen i min själ. Symfonierna spelande för mitt vacklande fall.
Utropen av lycka. Den själsliga omfamningen av alla älskvärda älskare.
Skeppet som seglar bort i horisontens dimmigt brand brinnande sken. Hoppet som aldrig släcks, men förflyttas med det flyktiga skepp i horisontens brand.

Sprängande ben uppför branter. Branter av jord med molekylisk kraft av sokrates platon. Minnets stillhet i den rinnande jord. Verkligheten i muskelfibrernas eldade maskineri. Mysteriet om upprepning av älskade stunder. stunden i isolationens älskvärda hat. Den hatiska kärlek för omvärldens groteska och förbi passerade kärlek. Vägningen av mitt och ditt. Försöket att ekonomiskt skonsamt dela till bröder och systrar. Skatte masen som hämtar sin försummade del av förgånga och nu kapsejsade själar. Hämnden som står skrivet i gärningen som delas ut. Där kärlek och empati inte längre har någon plats i rättvisans logiska namn.

Den skrivs på murar av hopp. Bepansrade dörrar och skottsäkert glas. Där kärleken avrättas på knä likt parasiter i kroppen av vårt underbart stolta försvar.
Messiahs blod som flyter ner i kloakernas förpassade hålor. Dit ingen längre vill gå.Hoppet om framtid och paradiset vi vill ha. Det gjuter vi med glödgat stål, med rostig kniv, med sprängande bly, med eld, med förgörelsen kraft.

Vi älskar oss fram till horisonten av vårt paradis. Saligt sjungande om messiahs vi slaktade som en gris. På altaret av de visa, i andan av Brutus och Judas! Platsen där blod, i ren kärlek mötte förruttnande excrement. Kärleken som dödar våra bröder och systrar. Kärleken som sätter städer i brand. Kärleken som utplånar Karthago och sätter kosmos i brand.
Kärlekens hotande kraft mot vår logiska rättvisa, vår kraft att besudla. Vår helvetiska beslutsamhet om att erövra och segra.