Hon for över ängar klara
ryckte upp rötter av kaprifolen

vitsippan och malörten

stinn i blick av det som lagts att
vänta,

Kom då skrek hon åt korna, de
som med trötta ögon såg på,

inte rörde sig en millimeter,

Kom och ta mig om ni vågar,
åt månen, växterna och djuren,

de stod som vanligt i sin gärning,