Det ihärdiga trummlandet mot fönsterrutorna ger uppvaknandet en miserabel start på dagen. Han hade lagt sig med nästa dags 'att göra lista' kristallklar, väl genomtänkt, logistiskt smart och utan minsta knut i tankekedjan från plan till förverkligande.     
     Regnets nästan horisontella anlopp mot treglasfönstrena var som ett farthinder i vägbanan. Resan blev guppig innan den börjat. Det dåliga samvete som hade nödvändiggjort dagens plan fick ett kraftigt påskjut. Hur skulle han nu hinna med det som han hade försummat under alla de vackra dagar då jobbet i sig egentligen hade passat perfekt och kanske varit lättare än nu denna oktobermorgon då både luftfuktighet och nu hällregn gjorde saken omöjlig.
    Han sjönk tillbaka i madrassens mjuka värme och lade kudden över huvudet. Den småilska känslan av hans egen senfärdighet, frustrationen över detta trummande på samvetets virvelkagge hade filosofiska effekter. 'Varför skjuter man upp saker och ting till i morgon när inget tillfälle egentligen är bättre än det då man varseblivit problemet, förberett en lösning på det, och laddat mental energi för att göra det. Varför kommer man ändå inte till skott? Vilken själens likgiltighet är det som så lamslår kroppen? Är det lathet parad med den lömska flugsvamp som heter 'men jag gör det i morgon'? Han hade aldrig haft ett svar på den frågan tidigare och väntade sig inget nu heller. Men att fundera på det sköt i alla fall upp uppstigandet. Det var ju ändå ingen idé nu när dagens plan var förstörd.
     Det var fönstret mot sydväst som ropade på en omedelbar renovering sedan ett antal månader tillbaka. Färgen flagnad, spår av svartmögel under flagorna, träet ingalunda den sen- och långsamvuxna norrlandsgran som reklamen hade lovat och kittet i hela nederkanten uppbrutet, uppluckrat och avsprätt. Dyckerten som höll glaset kvar stod och spretade nakna ur det murknande träet. Ett skitjobb som man kanske helst skulle lämna till glasmästare, men man är väl karl för sin hatt och händig med sitt hus. Så fönstret kom inte ner, bågen skrapades inte, inget nytt kitt lades medan allt var sommartorrt, men just denna dag, just idag skulle det ske. Regnet fortsatte att trummla medan han med pannan tryckt mot glaset tittade ner på det våta arbetstycket.

     'Kan man kitta fuktigt trä? Låser man inte in fukten då?'

     Han såg upp mot de jämngrå molnbankarna som tycktes smygröka hans egen skorsten så låga tedde de sig. Inte en glipa i jämngråheten, inte en blåbyxa lagom ens till en kolibri. Ingen avmattning heller i regnet. Rutorna piskades och rännilarna gjorde det svårt att se genom regnet. Världen utanför smetades ut i ett vattrat töcken. Mot väggen slog grenarna från linden som borde ha tuktats innan saven steg i våras, men det var också en sådan där samvetsklausul på kontot för 'man borde hinna'.
     En plötslig stormby ställde grenarnas alla blad mothårs och med ett skarpt snäppljud bröts den närmaste grenen och for med våldsam fart in rutan. En stjärna blommade i glasets nederkant och som i slow motion såg han det splittrade glaset sväva i motvinden mot marken under fönstret, nedre tredjedelen av rutan var plötsligt borta och vinden piskade nu ohämmat in vatten på den mellanliggande karmen. De som varit en relativt tråkig hemma-göra sak var nu ett verkstadsbesök hos glasmästaren och en massa mer bekymmer än alldeles nyss. Nu måste han skydda fönstret från mer vatten, sen måste han vara utan det fönstret den dag det tog att laga det, ja det saknade kittet var nu en bagatell.

           Med pannan lutad mot innerutan stod han och begrundade hur detta lade om livet, inte mycket, men i den pressade tillvaro som samtiden tyckte var normalt var det ett strå till på åsnans rygg, och nog visste han att det är det sista strået som knäcker åsnan.

   Medan han stod där smög sig den 12 årige sonen i huset fram till honom. 

-'Pappa, vad tittar du på?
Tyst pekade pappa på den trasiga rutan framför dem.
-'Tja, det blev just en massa strul och mera jobb.'
Pojken studerade regnets hamrande ljusspel på den intakta överdelen av rutan och följde med blicken rännil efter rännil medan de meandrade över det stormpiskade glaset.
-'Vet du pappa att allt vatten bara snurrar runt, runt i världen och att det aldrig blir mer eller mindre.'

-'Jo det har jag hört. Sen världens början har vattnena bara bytt plats och form men har alltid funnits i rörelse. Det är ganska märkvärdigt.'

-'Tror du att det kan vara det vattnet som romarnas trimaraner roddes på? Elller det vattnet som var i tsumanin i Japan? Eller var det tårar på slavskeppen på väg från Afrika till Karibien? Eller är det våran skridskobana som nu kommer ner från himlen? Eller mammas sköljvatten när hon köpt det där omöjliga shampot som aldrig tycktes gå att få ur håret? Eller det vatten du släppte ur ekan när du lossade dyvickan?' Han fick ett infall som fick honom att fnittra:-'Eller kanske är det mitt kiss när jag var bäbis?'

    Hur det kom sig stod far och son plötsligt tätt intill varandra och pappas arm låg över pojkens axlar. Det var sällan som de fann denna slags närhet numera men båda fann situationen intim och nära på ett sätt som inneslöt dem i en bubbla av gemenskap på ett djupt och tryggt plan.
   Regnets påtvingade fångenskap gjorde att bådas agenda för dagen låg i spillror. Trädkojan i eken nere i slänten mot båtbryggan fick vackert vänta på lappning och lagning till tjänligare väder.
    Nya tankar om himmelstårarna flöt in i pappans medvetande.

-'Det som nu strilar ner kanske en gång var det fostervatten som du sam omkring i innan du föddes! Medan du var en liten knulp i magen på mamma.'
    Pojkens ögon blev stora som om de såg ett himlafenomen för första gången och det syntes att den tanken gick utanpå alla de andra. Han visste om att ett fostervattenprov hade gjorts. Han visste också att han nästan inte hade fötts. Läkaren som gjort testet hade kallat till sig föräldrarna och så skonsamt han kunde meddelat att 'med 60 procents sannolikhet kommer det barnet att födas med någon form av missbildning. Om ni vill så kan vi avbryta graviditeten.'
   Chocken över beskedet slog världen i spillror för dem. Veckorna de hade för att bestämma hur de skulle handla nu, vilket beslut de skulle kunna leva med tillhörde det mörker som gör livets ljus så mycket värdefullare. De hade förstås sagt att vi tar risken. Han hade fötts och var så normal en gosse kunde vara. Tacksamheten över att ha fattat rätt beslut överlevde intrampade legoklossar i nakna hålfötter, överlevde stinkande svettvåta gympakläder möglande i sin påse, gled över snor och kikhosta och tog flygande frukostflingor med något slags upphöjt lugn. Kramen om pojkens axlar tätnade och båda hade behov av att harkla sig. Nu var de nära. Väldigt nära.

   Alla förtrollningar bryts.

   Klapprandet av en kvinnas fötter larmade om upprörda känslor och en helt annan sinnestämning än det stoiska lugn de just hade uppnått tillsammans. Som en fullriggare under alla segel satta brusade mor och maka in i rummet och tog med en förhastad slutledningsförmågas hela blindhet in situationen utan att förstå den alls.
   -'Himmel vilket väder! Hur skall jag nu kunna plantera alla blomsterlökarna. Det sas inget om ösregn på väderrapporten. Hur skall man kunna höststäda trädgården i detta väder! Har fönstret gått sönder? Ser du nu att du skulle ha lagat det i somras när jag påpekade det. Men du får aldrig nått gjort som jag ber om. Hur gick rutan sönder?'
   Tyst mumlade pappa att 'jo det var en trädgren som bröts av och daskade i rutan..' Omedelbart fräste hon: 'Jag sa ju åt dig att det var för många grenar för nära fönstret och du lovade skära tillbaka dem! Men det blev inget med det heller. Men ut och fiska utan att komma hem med något matnyttigt hade du gott om tid för.'

   Under störtflödet av hennes ord föll pappas arm ner från pojkens axlar och avståndet mellan dem ökade omärkligt. Magin av den fångenskap som givet dem regnvädrets gemenskapscell hade brutalt krossats av en annan slags fångväktare. Detta inre annorlunda ösregn var både välkänt och obehagligt. Sällan hade hans föräldrar tid för varandra och han undrade ofta om det blev såna här utbrott just för deras dammar av ord inte tömdes ofta nog utan tilläts bli sådan massor att de aldrig kunde komma loss utan att spränga alla dammluckor. Ett besök i Trollhättan hade fascinerat honom med det enorma trycket av lössläppta vatten. Hans mamma kunde klå trollhättefallen i intensitet många gånger om.
    Han tyckte synd om pappa. Och hans unga otämjda hjärna såg tydligt likheterna mellan stormregnet på utsidan och ösregnet på insidan. Han hade nyligen funnit det komiska i ordet 'väderlek'. Han hade noterat att människor påverkades av vädret mycket mer än de ville veta. Surt väder gav sura miner, det visste han.

    Den där 'väderleken' var en allvarlig sak som man inte borde skämta för mycket om.