Att betrakta är att leva. Att erfara
är att bli vis. Så talade den högste
till henne ovanifrån,

Det var ingen klapp på ett huvud
men det var klanglöst

i en berättelse från lidandets
religion finns där inget yttre som
på allvar kan lamslå,

Så människan den kämpande
stod ut med det mesta i tron
att det som härdar stärker

en dag lyssnade hon på en
man som var arg. Han var så
kränkt att näsborrarna hoppade,
i och ur sitt läge,

Men såg du inte tecknen frågade
hon då,

Jodå han hade allt sett dem. Män
i flertal stod på långa listan, som
medföljde telefonräkningen.

Flera år hade gått. Hans raseri var
bottenlöst, trots att han nog förstod,
hur det på allvar var funtat med
denna hans madam

Han nämnde något om det där
att vilja förlåta, slirade lite om
den där buddismen, den som
kärleken förstod,

Då väljer du att förlåta henne då
blev min fråga,

Han såg på mig trött. Nej. det är
inget jag kan. Inget jag förmår.

och trots detta var det just det
du visade genom att stanna år
efter år.

Jag förväntade mig något tillbaka.
Något litet. Några spår om att hon
lite grann kunde förstå,


Jag nickade. Satt tysta ett tag,

lyssnade på människan
ett litet slag,