Cecilia. Den kloke. Den sköne.

Hon bakom pennan. Doppar
bläcket inför framtidsfärd. Den
kliar oförrätten men som i mänsklig
vagga, gör den färden lärd,

Så då var det dags då, viskar den
man, som stått med tålamodet i
en mössa, inför vinterns säd,

släpp nu, kom till mitt,
till väntan,

Mina ben ska knäa, sparka
sönder pungen,

åt dig,

Jag är ju mannen

Cecilia, min värld,