Cecilia, den inte längre
medberoende, med rester
av dess spån, i höga skor,

Där tårar ännu trillar

inför fakta. Det var elakheten
slagen under det som kallas
bälten, som hon hämnades,

Elakheten, skamlösheten och det
ideliga utnyttjandet, som fick den
chockade kvinnan att bedra,

Honom. Den svarta. Den förljugne,

Inget var honom obekant. Alla
skulle göra allt. Som
att manipulera sig till skjuts med
bil. När vi andra hade hoppat på
ett tåg.

Det var i allt det lilla som flickan
inom henne dog,

Den där chocken, den som
ständigt infann sig,

där skamlösheten bor,

Den som kunde begära utan
visad motprestation,

Som än idag kan pumpa pengar
av allt det andra, för att få tillbaka
allt som var,

Människan. Kvinnan. Ett medel.

Samhällets resurser. Något att pumpa
Och åter vira lögner utifrån,

Cecilia älskar flykten hon fördrog,

Att älska är att minnas allt det
friska hon förstod,

Att älska är att fånga allt i
livet som vi inte lyckats att
förstå,

Att älska kan vara skyddet ifrån
en evig manipulation,