Timmar, dagar och veckor på jobbet passerar som om du vore höljd i dimma och du hade inte kunnat förklara för någon vad det egentligen är du gör. Papper flyttas, kommer in och skickas vidare men du vet inte riktigt vad som står på dem och även om den teoretiska högen med arbete att utföra hela tiden växer sig större känner du inte att det är något som alls har med dig att göra. Alltför ofta kommer du på dig själv med att stirra tomt på datorskärmen framför dig och inte förstå vad det är meningen att du ska göra. Blickarna från dina överordnade och dina kollegor blir alltmer påtagliga och du har börjat svara att du inte vet på alla frågor du får. Inte för att minimera arbetsbördan eller för att kunna koncentrera dig på en sak i taget utan för att du faktiskt inte alls vet vad de pratar om. Du går omkring som ett minne, en vålnad som ibland, när ljuset faller från ett visst håll, påminner om någon som en gång arbetade där.

Så kommer då den morgon när du istället för att kliva ut ur bilen och rusa fram till hissen, stannar kvar och stirrar på parkeringsgaragets betonggrå vägg framför bilens motorhuv, utanför vindrutan. Där ute, någon annanstans. Du sitter där som om du vore av sten, lika stel och kall som väggen framför dig. Uthälld, armerad, bränd och för evigt stelnad mitt i en rörelse. Du sitter där och låter jobbhatet, livshatet, självhatet växa. Tusen tankar som du inte kan greppa flyger runt i ditt huvud, de skriker och skriker för att överrösta varandra, och till slut slår du huvudet i ratten för att få tyst på dem. Du vill skrika men frustrationen sitter fast inuti dig och du låter bilnyckeln tränga djupt in i lårets muskulatur, om och om igen. Du tar i med all kraft du kan uppbåda och först när byxbenet är blött av blod, kan du andas igen. Du kliver ur bilen, låser och går mot hissen. Du struntar i sminket och när hissens dörrar öppnar sig på din våning, rör du dig monotont genom kontoret fram till ditt skrivbord, sätter dig ner och börjar jobba. Och även om dina kollegor stirrar på dig, märker du ingenting. Du kunde lika gärna ha varit ensam där.

De kommer att tala om hur du plötsligt fick ett sammanbrott. Men det är inget med det som är plötsligt alls.