När alarmet går igång sträcks din arm ut i nattduksbordets riktning. Fingrar famlar, målar linjer i dammet, finner sen mobilens släta yta och trycker på måfå tills ljudet tystnar.

Långsamt reser sig ditt medvetande ur sömnens skuggor och talar om att du faktiskt inte har någon aning om du har tryckt på stäng av eller snooze. Din kropp är stel efter att ha varit alldeles livlöst stilla under mer än ett halvt dygn, den knarrar och knäpper när du sätter dig upp och sträcker dig efter mobilen. Snooze. Larmet är fortfarande aktivt. Du stänger av det, tar på dig din morgonrock och reser dig för att gå ut i köket. Du rör dig långsamt, som för att inte chocka kroppen - den har ännu inte vant sig vid att vara vaken.

Du dricker girigt ett glas vatten och startar kaffebryggaren innan du ser dig omkring och ser att du befinner dig mitt i ett katastrofområde. Vid fönstret står askfatet som borde ha tömts för länge sedan, det väller över och sprider fimpar och aska i en cirkel omkring sig som en liten vulkan. Intorkade kaffefläckar bildar slumpmässiga mönster på golvet och smutsig disk täcker hela köksbänken. Du är en sådan som tycker om ordning och renhet, som plockar undan allt du har använt och alltid diskar direkt efter maten. Ändå är ditt hem en fullständig misär. Du vet inte när du städade eller diskade sist, det känns som alldeles nyss, häromdagen, men du inser att det var det inte.

Du tömmer askfatet, sopar upp det värsta runtomkring med handen - disktrasan syns ingenstans och du misstänker att den gömmer sig någonstans i berget av porslin och torkade matrester - och häller upp kaffe i din sista rena kopp. Det finns ingen brådska idag, du tänker verkligen inte gå till jobb. Du tänker inte ens klä dig. Istället ringer du din syster.