Hon bor in sig i bostadsrätten.
Den med den milsvida utsikten.

Ansvaret fördelas. Passionen bygger
sina himmelska höjder i den vardag
som går.

Hon ser tillbaka. På oron. Den ständige.

En sjukdomsbild som försvunnit
ur en långdragen film,

Hur kunde hon. Det är en sorg att
bygga liknande bon.

Ett minne blekt av förnekelse
och stress. Av kaos som vill in,

tvinga sig på.

En laminofåtölj. En medberoendes
slutgiltiga dröm,

Den slags hopp sjukdom
förtvinar i,

Hon bugar sig. I tacksamhet
för vinden,

Niger inför guden. Den store.

Att hon slapp. Bli sjuk.

Tackar med lättnadens korslagda
fingrar i en bön. I det som liknas
vid ens största lön,

Friden. Den gyllene,