Ibland vill livet inte blanda
sitt med andras,

En människas själ ligger som
i de brustna ljud som hörs
på frusen vik,

Själen ser med trötthet på vad
kroppen tar sig till.

Så susade min tillit. Den som pratade
med magen. Vred
om de arma tarmarna till klump.
Utan att fråga mig. Till Värk.

Kroppen visste. Människan en lek.

En kyla och en motbjudande insikt
som slog till när du blev sann,


Jag älskar vårt uppbrott. Där låg
allt det sjuka i den dager,

kroppen upplevt sant,