Jag dammade bokhyllor med fastrarna i ett rum i familjelägenheten. Den Ljuve satt på bilmattan och brummade med barnbarnen, låtsades som vanligt om ingenting. Gissa om jag blev förvånad när han plötsligt ville låna mitt öra, och viskade:

- Har du nycklar? Vi kunde gå in i ett rum och nuppa.

För att hämta min nyckelknippa i hallen var jag tvungen att passera mostrarna i köket. De meddelade i en uppfodrande ton att kaffet var serverat om tio minuter.

- Ljuv och jag tar en promenad, sa jag till fastrarna när jag kom tillbaka. Kanske att vi tar en slät kopp kaffe först.

Jag ville ju inte bli ovän med släkten i onödan.

- Nä nu tror jag att jag ska gå och läsa lite filosofi och äta en ostmacka, sade Den Ljuve. I det att han sävligt reste sig från bilmattan och skred ut ur rummet.

Jag borde ju inte blivit förvånad. Egentligen. Jag visste ju att han var den sorten som ljög en rakt upp i ansiktet, sade lördag när han menade fredag och utan när han menade med. Exponerade man sina bröst för honom i en sinnlig pose petade han en i mellangärdet.

Men jag blev ändå. Så jävla besviken.