jag kan

jovisst
jag kan också klaga
jag kan också bittra mig och uppdaga fel på fel på allt och alla

bara för att

söka andras medhåll
försöka vandra en roll som andra kan känna igen sig i

för vi
vi är inte mer än flockens åsikt

så viktigt är att

klaga dig
och klaga dig surt och bittert och så klart helt uppenbart
visa på alla brister

beklaga mig och klaga dig
överallt

men jag klagar bara på grunderna
i mänskliga små behov

rädslor har vi två; fall och höga ljud
så perfekt att skrika om raset - det gör bara saken än mer skör

så valet än att klaga mig mör
klaga mig för och emot de stunderna som kunnat göra skillnad

(ibland är bäst, det som bäst är, och det är då det är dags att slå dankens värde itu
det är nu eller aldrig - nu eller alltid - nu eller värdet utan ram

så klart jag lägger alla respengarna på musik
när inga önskningar sjungs om)

inte vill jag

nej inte vill jag

bittra twittra kvittra och fylla vampyrers förgyllningsdos
om allas behov - att slå rov i byten och lagra på hög
för senare utifallatt

(information är färskvara och ska göra sitt till
liksom kärlek - och energi

att starta fortsättningens dirigenter)

så jag spelar mig en hackig booooooggiii och
tänker på det som inte är och på 30talets New Orleans
som är så mycket vackrare än
det som blev - och jag skrev nu som då endast
på svarta tangenter

det jag minns

men jag är trög och hög på annat
ickevillig att samla ben och buffert i andras liv

(annat än som återgåva)
jag behöver mina för bålen grytorna och bränsle för nya sätt

kalla det hämnd kalla det skämd efterrätt
kalla det din egen giv och återkomst

med grädde på
på ett sätt uppstånden med toppens körsbär

jag kan klaga ja på vånda och värk
på kaos förvirring och makternas bärsärk

beklaga mig och dra dig grymt vid nosen
rosen är ändå full av törnen

(du vet dom där som är kvar i hörnen)

och jag kan göra mig till offer i mitt runda rum
eller baneman och lömskhetens liekvinna - samt
föra hela dialogen själv
både som klok och dum

men hur än det landar så landar det hos mig

så inte klagar jag på dig

utan på mig
för där har jag bästa försvaret
(se så elak jag kan vara - förringar dig fighten så där
helt bara för att)

förvarat i min bank
för ljud och ord och andra rester och där kan jag trampa mig i sank om jag behöver

bemanningar på självskulden är på semester
jag bjöd dem till Honduras

du vet hon
kvinnan Ödet och du; raset

hela kalaset gratis
det var det värt

sanningar är gratis och sanningar har aldrig ett försvar
och jag kan spela för dig på distans
för nu har jag fler tangenter

det regnar bara när jag nuddar det vita
och jag får fördela tiden rättvist till en som blev lite utan
mig

endast för dig och dig och dig
som behöver höra din egen spegel tala sanningar

om regn om hålor och om hur man trampar vatten

på vinern

för jag hör bara lögner var jag går - jag hör dem
förgör dem och lägger in ett "Förstår"

inte för att du ljuger
och inte för att jag inte förstår
men inte är det sanningar nej

för inte är det blandningar av mig och dig
(för i min sanning ingår ju även jag)

för alla har försvar ooch alla har behov
det är vådan av unik mitt i subjektets kärna

jag skalar alltid noga och långsamt - gärna
det hårda

resten äter jag upp

så mitt svar

att kompotten röra i ett pot purri
är nog lite mer än att köra plogen där uti
(med sin information)

på grannens åker efter artighetens förmyllning
(fråga utan responsförväntan är som konstgödsel utan naturligt ursprung)

i markens rekognosering

och iförvägursäkter har liksom en tidigt vårs lömskhet
bländande vacker men kort effekt
(och våren har vett att vika)

medan värmen 
om äkta
räcker till hösten och än mer
för vintern minns

ja vintern minns

Det är nog det som är trösten för ett defekt
New Orleans