Sommaren 1953, det är så länge sedan att ingen minns vad som hände den sommaren. Inte förrän man besöker just den här högplatån och centralorten och dess kyrkogård. Själva kyrkogården tycks ständigt kura under de närliggande bergen, det är som om den trycker under deras varnande blickar. Även den soligaste sommardag ruvar bergsmassivet som en vaksam räv vid en hönsgård. Österut från kyrkogården står den sandstensgula kyrkan, dess höga spetsiga spira skiljer sig markant från den katolska kyrkans lökkupol någon kilometer längre österut. Som ett anklagande pekfinger pekar kyrkotornet upp mot bergens höga höjder. Det är som om den säger: 'Ni tar för mycket ifrån oss.' Berget ruvar vidare med sin mörka hunger. 'Den som inte vill höra på goda råd har inget att söka här uppe hos oss, bara allt att förlora.'

   Elva levnadsglada 12åringar och två av deras  lärare har sedan höstterminen började läst kartor, studerat resebeskrivningar i böcker, läst alpinguiden för området dit de tänkte bege sig på detta deras livs första stora äventyr. De har skaffat sig anorakar i vindtålig kvalitet, de har skaffat sig lämpliga vandringskängor, de har mjuka, svettabsorberande underställ, för det kan bli kallt på 2500 meters höjd. De vet allt om behovet av att ha bästa tänkbara information från den lokala alpinklubbens bergsförare, ja det vet till och med att de borde anlita en sådan.

     Önsketänkande! Allt det där har de nämligen inte gjort, de har inte förberett sig, de har bara gripits av den feber som bara kan drabba den som idealiserar något utan att ha ett uns av erfarenhet att stoppa underst i äventyrets ryggsäck. Bergen de såg i sina inre bilder hade de bara kunnat se på vykort. Några berg att i verkligheten pröva sina kunskaper av livet i en högalpin värld på fanns inte. Bara skogiga kullar som skulle ha höstrodnat av skam om någon kallade dem berg. De bodde i en medelstor industristad på det tyska slättlandet. En stad som  hade drabbats av krigets härjningar, allierade bombningar och del av ett fullständigt sönderslaget land utan framtidshopp, utan infrastruktur och utan kunskaper om omvärlden. Att leva i en diktatur lämnar inte förnuftet och omvärldskunskapen något annat utrymme än det propagandan släpper igenom.

   Vykortsbergen hade aldrig haft illavarslande molnfanor från de högsta topparna, bilderna från stigarna visade aldrig plötsliga jordskred eller stenlaviner, inga plötsliga snöfall mitt i sommaren och aldrig bortspolade stigar i brant terräng där bara det yttersta skiktet av rotbundet stenskravel förledde en att tro att marken var bärig. Bilderna andades pastoral frid med kor pinglandes sina koskällor på djupgrön alpin floras feta ängar. De var alla bara skönvädersfotografier, naturligtvis.

   De hade alla börjat skolan det år de fyllde fem. De gick nu i Klass 7 och de gick inte bara i samma skola, många var också släkt med varandra. En av lärarna, klassföreståndaren, var pappa till klassens tvillingar. De bodde i samma arbetarstadsdel med till hälften obeboeliga, av nattliga allierade bombräder utblåsta, hyreskaserner av trettiotalssnitt, byggda när Tyskland som nation reste ur sig ett krigs ruiner bara för att snart skapa förutsättningarna för ett nytt och ännu mer förödande.

    En stukad nation, ett underkuvat folk sluter sig inom sig självt, slickar sina sår och tuggar i hemlighet på planer att återvinna sin självkänsla, sin stolthet, sin själ. Ryktena hade sedan krigslutet spritts bland alla i landet. 'Vi blev förrådda, våra ledare prisgav oss åt de allierade av feghet, vi hade vunnit kriget om det inte hade varit för ynkryggarna i den militära ledningen. Vi är fortfarande Europas bästa folk, men nu har man förödmjukat oss, och vi måste tigga om bröd, tigga om det få erkänsla för det uns av nationell egen vilja som ändå bara är en skugga av vad vi borde ha. Revanschister misstror alla andra och inte minst alla som inte är som de själva när dessa ger goda råd. De hade lyssnat till goda råd och trodde sig veta att ordet 'råd' bara var en beståndsdel i ordet förrådd.

   l vår tid kan vi utan svårighet kan få den aktuellaste och färskaste väderrapporten inom några sekunder via Internet men sådana informationskanaler hade klass 7 A i Mariendorfer Hauptschule ingen aning om 1953.

   Bara en del av klassens elever hade möjlighet att fara med på denna resa till det forna annekteringsområdet Österrike och området runt Schladminger Tauern och Dachsteinmassivet. Bara de föräldrar som hade råd kunde skicka sina barn, därför kom det sig att sju blev hemma, medan elva levnadshungriga pojkar och flickor med sin klassföreståndare och den ogifta kvinnliga gymnastikläraren satte sig på tåget och reste till Salzburg där de med en landsvägsbuss for de sista tio milens till ett pensionat på den långsmala högplatån vid foten av Dachsteinmassivet. De anlände i hällregn och beckmörker, först nästa morgon vaknade de upp till en värld utan minsta likheter med den asfalts- och tegelöken som deras stad faktiskt var. De hade alla var sin syntetmaterialklädda röda pappkartongresväska med sina namn prydligt angivna som monogram  på väskans lock, de hade alla en liten picknickryggsäck, och de hade alla likartad klädsel, knappast lämplig för en sommarvistelse i högfjällsmiljö. Vad de absolut inte hade med sig var utrustning för vistelse på kalkmassivets övre regioner. Det hade ju heller aldrig varit tal om att klättra i branter eller bestiga berg. Det hade inte ens varit tal om att det fanns en glaciär man kanske kunde nå upp till någonstans uppe på 2800 meters höjd, nej, planen var att helt enkelt få lite frisk luft i lungorna, att göra de vandringar som de väl markerade lågalpina lederna gjorde tillgängliga i överväldigande mått. 

    Kriget hade lamslagit all alpin verksamhet, men de senaste åren hade alpinklubbarna arbetat hårt för att på att göra säkra vandringsleder som gav besökaretillgång till den betagande bergsvärlden. Hundratals kilometer stigar var redan markerade med alpinföreningens grönvita stolpar och den österrikiska flaggans röd-vit-röda bandning. Vägsträckor i bergen mäts inte i kilometer utan i gångtid till målet för en normaltränad genomsnittsmänniska. Ungdomarna från staden var ingalunda vältränade, de var delvis undernärda och även om Fräulein Mazikewitz hade gjort sitt bästa var effekten av kombinationen 'hög höjd och dålig kondition' påtaglig. De första kvällarna somnade de alla före sovtiden klockan 22.

   Fast inte klassföreståndaren och hans kvinnliga kollega, de var upptagna med att utforska en sommarflirts passionerade möjligheter långt borta från hemortens påtvingade moraliska struktur. Resan hade kastat dem i armarna på varandra med kärlekens hela vansinne, det kan ha bidragit till deras omdömeslöshet senare. 

   Efter tre dagar hade de unga anpassat sig och deras kondition tycktes förbättras på ett mirakulöst sätt. Syresättningen i lungorna hann i fatt syretillgången och de mådde alla bättre än någon kunde minnas i den industri- och brunkolsrökiga hemorten. Några föreslagna vandringar var visserligen långa men känslan i gruppen var redan fjärde dagen att man nog borde kunna klara av något svårare än dessa vandringar längs upptrampade stigar. Vid kvällssamlingen på fredagskvällen sjöd entusiasmen över. De hade tagit del av den omfattande informationen om trakten och de hade också hört att det fanns en klätterstig med stålvajerledare upp mot glaciären. Glaciär! Sommarsnö mitt i juli! Vilken lockelse för asfaltsbarn.

    Utan att för ett ögonblick betänka konsekvenserna gav sig det betuttade lärarparet inför ungdomarnas anstorming. Är man nykär saknar men ofta det sunda förnuft som i andra sammanhang skulle ha satt tvärstopp för sådan entusiastisk men vilseledd galenskap. Men när de nästa morgon gick in till den butik där det fanns vandringstavar och mössor att köpa mötte de en av de erfarna bergförarna från Alpinklubben.Vad som sades vid det mötet får ingen någonsin veta. Men bergföraren garanterade efteråt för pressen att han i absoluta termer avrått dem att göra vad de planerat.

    Gruppen gav sig iväg på förmiddagen, de följde stigarna till den punkt där stålrepen började. De hade genomgående lågskor, skjortor och tunna tröjor och en anorak med ärmarna bundna runt midjan, det var ju så varmt. Några hade kortbyxor eller shorts. De tog sig från avsats till avsats i det strålande vädret, de hann stå och beundra de vackra molnfanorna från Hoher Dachstein på 3004 meter höjd och de beundrade de vackra fjädermolnens snabba lek över himmeln i östlig riktning. De visste inte att en alpin storm var i antågande från havet i väster. De visste inte att temperaturen skulle falla 25 grader på en timma, de visste inte att temperaturfallet skulle utlösa en tjocka vars like de aldrig hört talas om. De visste bara att de minsann inte behövde lyssna på vad gamla gråskäggiga gubbar i en österrikisk alpby hade att babbla om.

    Nästa morgon låg det en dryg meter nysnö i hela regionen ner till 700 meter, många av åkerfälten var snötäcka och årets sädeskörd hotat till 90%. 

     Den oförvägna gruppen hittades på 2650 m ö h, just i lä bakom ett väldigt stenblock och precis på kanten av ett hundrameters stup, inneslutna i en sista väldig gruppkram strax innan de en efter en frusit ihjäl i 14 gradig kyla och en meter blöt nysnö. Gymnastikfröken omslingrade ända in i döden klassföreståndaren och hans barn. Kärleken ihjälkramad av väderleken.