Jag hade under fem dagar i Paris hunnit med besök på Disneyland Paris, en foto-utställning med Bob Dylan i Cité de la musique, Musée Grévin och Père Lachaise kyrkogården.
Jag känner mig ganska hemma i staden efter att ha varit där ca 30 gånger. Den sista dagen släpade jag runt på min 25 kg tunga packning genom staden, för att äta och fika med min faster och hennes man. Vi satt och njöt i solen på ett fint café på de stora boulevarderna. Där satt ett gammalt par som inte sade ett enda ord på hela café-vistelsen. Där satt också ett ungt par, han bar en keps och en stor svart t-shirt, hon hade en gul klänning. De såg ut att komma ifrån Sydostasien, kanske Vietnam. Den unga tjejen tog bilder på sin pojkvän i alla möjliga vinklar.
Efter att jag hade druckit upp min väldigt goda cappuccino så var det dags att säga hej då till mitt andra hem för denna gång. Min faster och hennes man skulle stanna kvar några dagar till.
När jag kom till flygplatsen var jag ute i god tid. Det var lugnt och lite folk för en gångs skull. Jag satte mig ned för att vänta in mitt flyg. Jag tog upp min mobil och började lyssna på Bob Dylan, skivor som jag hade köpt två dagar tidigare på fotoutställningen. Efter att Desolation row var slut kom en blond kvinna i 25-års åldern fram till mig och frågade om det var ledigt bredvid mig. Ja, svarade jag och flyttade på mitt bagage. Hon satte sig ned bredvid. Hon bar blåa jeans, och en fin svart blus. Hon verkade svensk, tänkte jag först, ja i alla fall till utseendet. Hon var söt och hade ganska långt hår. Hon tog upp en bok ur sin handväska och började att läsa. Jag sneglade mot boken och såg att det var en bok på franska. Titeln var ”Comme le fleuve qui coule”. På svenska blir det ”Som floden som flyter”. Det är Paulo Coelho som har skrivit den. Jag frågade henne på franska om hon tyckte om Paulo Coelho speciellt mycket, för det gör jag. Hon svarade att hon också gillade den brasilianske författaren väldigt mycket. Vi diskuterade så att vi höll på att missa flyget. Hon var speciellt förtjust i Alkemisten. Vi talade mycket och länge om det viktiga i att följa sina drömmar och sitt hjärta i livet. När det sedan var tid att gå på flygplanet, märkte vi att vi hade olika sittplatser i planet. Hon kramade om mig och sade hej då på ren svenska. Det visade sig att hon också var halvfransk och halvsvensk precis som jag. Som ett minne av vårt första och säkert sista möte, så gav hon mig boken utav Coelho som jag inte hade i min boksamling. Hon skrev en liten hälsning inuti boken. Hälsningen löd, tack så hjärtligt för ett trevligt möte på Paris CDG.