Sömnen sen länge försvunnen
där den inre blicken

Vilade enkom på flickan
som sågs le blygt

Hennes skratt fyllde honom med
ett rus, han mindes det

Hans felande skulle ta hans liv i bojor
kanske var det någons bitterhet

Som gav han gåvan han ej ville ha
eller hans oförmåga att sluta älska

Han visste ej,
orden slutade komma ur

Hennes mun
tårarna smörjde hans trötta blick

Han kunde slutat älska
om bara han vetat vad hon kände

Att kärleken kunde föras
till detta förstod han ej

Hennes brev utryckte något
han trodde på

Som fanns, men aldrig kom