[ Avstånd till själen]

trevande i ditt mörker söker handen
finna grepp men glider ur
varje försök, stormvinden klättrar
över den grundade värmen. Det ilar
till. Visst. Kylan finns där, grunden
fastklamrad vid mitt bröst. Den håller
blicken om sanningen levande i de
små djupt liggande hål som utgör
min iris,

Anar att du känner mitt öga,
att känslan har förmågan att
ta sig ut i rymden i en egen kapsel.
Utformad för insikter likt mina,

Du kan sitta där ifred. Enbart
farkostens skal pyser av den
ånga du vant dig vid att tolka. Den
du tror dig äga.

Klart du inte äger. Aldrig mig.
Du gör bara dina tappra försök
för att pröva hur långt
gången min styrkas kapacitet
tagit mig.

Du ser mig stressas och jag ser dig.

Du, min far. Den som sägs älska
mig.

Alla varför har jag prydligt vikt ihop
och där kommer alltid finnas veck.
En människa som du. Aldrig på allvar
lära sig förstå.

Dina goda gärningar. Utförda i det
tysta. Bakom ryggar.
Min fråga om varför och det svar som
forsar ur dig,

vad gör det med mig, (frågan alltid
där och livet i dagar efteråt förvridet,
galet)

Jag väljer att sluta gissa och frågar
dig naket bedjande,

Du svarar mig. Jag har väl för i helvete
ingen rapporteringsskyldighet inför dig.

Jag lyssnar om jag andas, lever,
Lyssnar in den där nyinsatta radarn
, hon som brukar leda mig hem när
det är kallt. Så förbannat kyligt att jag
tvingats hitta något slags hem,

Jag hör henne. Kommer nu.
Nu, nära.

Hon är på allvar här.

Så hon frågar dig igen. Varför sade
du inget till mig.

Svaret. Jaa dina svar. Vad gör en
kvinna likt jag med dem. En vuxen
människa. Den terapeuten fått sätta
ord på. Den varelsen klampar rytmiskt
. Jag tror faktiskt hon på allvar begriper
att där finns något galet. Tänk då.
Hur kunde du förväntats lista ut honom.
Klart det inte går.

Svaret ekar. Öronen susar. Huvudet
snurrar. Ni vet när overklighetens finger
toppar knackar på och ljudet spränger
varje nervtråd.

Jag är bortkopplad. Lika liten som då.
I de sekunderna faller jag. Kommer
alltid falla så,

" du är den mest egoistiska jävla
människa jag känner"

Svaret. Det som blev mitt. Ur det
hittar jag tunnlar. De som sakta tar
mig ut. Framåt. Till något nytt,

Vad som helst,

Pappa säger jag. hittar inga
ord.


Pappa. Varför skäms du så över
oförmågan hos min bror, (inom
mig springer tanken, en tunga
låst i sitt läge,

tystnaden

Den sista tanken ännu osagd


Förmodligen hos oss bägge