Del tre.

HÄMNDENS TIMMA ÄR INNE!
Ja, så tänkte Tingeling när han nästa dag vaknade på fel sida. Det vill säga han vaknade mitt emellan Jojo och Agagaton och när han skuttade ur bädden hamnade han mitt i högen med kaktustaggar och plastbitar från igår och han svor en så svavelosande ed att hela högen fattade eld och han snabbt blev tvungen att dyka i närmaste vatten för att släcka elden. Närmaste pöl låg dock 4 kilometer bort och elden hade falnat långt innan han hade hunnit ens halvvägs och då återstod bara sotiga rester av de taggar och bitar som hade stuckit ut ur fötterna på honom. När han kom tillbaka från sin simtur i dypölen var han på ett åttasärdeles humör och det var egentligen då som han tänkte dessa tankar: HÄMNDENS TIMME ÄR INNE!
Nu hade han ett problem. Hur sätter man en hämnd i verket utan att drabbas själv? Om man är en multivalent känguru och de man vill ta hämnd på är valenserna så får man nog skylla sig själv, och det skulle Tingeling förmodligen få göra också, fast han hade i alla fall roligt medan han planlade sin hämnd, och det hade varken Jojo eller Agagaton. Fast så här i efterhand skulle han nog ha mått bäst av att bara planera den, till och med mycket bättre än Jojo och Agagaton och kanske till och med fått en hämnd som inte drabbade honom själv. Å andra sidan så är inte Tingeling känd för att vara någon särskilt begåvad eller smart känguru och det tog honom större delen av den kommande veckan att planera vilken hämnd han skulle ta på Agagaton och vilken hämnd han skulle ta på Jojo.
Under den vecka som förflöt hade Tingeling den bästa tid han någonsin haft, varken Jojo eller Agagaton vågade störa honom av rädsla för vad som skulle hända. De hade de sargade fötterna och Agagatons öra i färskt minne. De hade förresten fullt upp med att hosta eftersom Tingeling hade lagt sig till med ovanan att röka när han tänkte, inte hjälpte det heller, och inte blev det bättre av att han hade ”hittat” flera limpor med John Silver, utan filter, och därtill en hel kartong med Bic-tändare, alla med en känguru på, i en lastbil som hade fått punktering långt borta från ära och redlighet. Eftersom han bara hade använt tändstickor förut förstod han inte att man kunde använda en tändare flera gånger, så han slängde bort tändaren så fort han hade tänt sig sin Marlboro, men det hade han ju råd med (Agagaton plockade förresten upp dem och lade dem tillbaka i kartongen). Ja, som sagt så rökte han som en skorstensbindare och Jojo och Agagaton trodde nästan att de hade fått smoginflammation eller nåt efter att röken låg tät från den ännu inte fimpade Lucky Strike som Tingeling envisades med att ha hängande hela tiden i mungipan och så fort den var slut så tände han en ny Camel.
Jo, det var det här med HÄMNDENS TIMMAR ÄR INNE! Tingeling tänkte knappt på något annat, men det gick sakta eftersom två tankar inte fick plats samtidigt. Han funderade på att låta binda dem vid en totempåle som hade läst att indierna brukade göra, och låta dem grillas sakta över en långsamt brinnande bunsenbrännare, men så kom han på att han inte hade någon sådan, så han kastade den idén i papperskorgen. Hämnden är djur – speciellt för kängurur, som Lord Byron brukade säga. Hur som helst så började högen med bortkastade papperslappar bli så stor att den fullkomligt täckte Jojo och Agagaton. Med detta nöjde han sig för veckan och lade sig att sova i en bädd av hopknycklade pappersbollar.
Fortsättning följer förmodligen någon gång när Tingeling vaknat igen ur sin välförtjänta törnrosasömn.