Att betrakta det som var och
ändra perspektiv. Kan det vara
det som innebär liv. Att se in
i dessa eviga skyltfönster och
undra. Saknas något i mig eller
med mig. Kan det vara som farmors
smörgåsar vid teven. Eller som
den gången då hon var arton,
Att vakna upp i någon slags medelklass
förort och inse att hon gjort det
samma natt med två. Farmor var
trygghet och arvet lika svårt som
att skaka av sig skammen eller vad
det nu var. Den gamla vardagliga
kvinnoskräcken. Horstämpeln och
utsattheten i samma soffa, fast olika
fasad ändå.

vi måste ta på oss samma kläder
ändå. Varje dag.

Samma rockar varje år trots smaken
och min slags överklassfasad.

Rökte du kokainet. Den var bra.
Tänk hur man bekänner färg. Ja
bara en sådan grej.

En annan slags skam. Okunskapens
och den pryda flickans bekännelser
på ett och samma bräde.

den var hon. Och är nog.

Varje dag. Där hon går. Tänker på
hur en stor detalj skulle ändra
på vardagslivet. Den detalj hon
döljer varje dag.

Att visa utsattheten. Hur döljs den
idag. Med nya medel. Självklart
är det så. Hon är i sanning en
levnadskonstnär och det finns på
allvar en gnutta karlakarl i begreppet
som klär henne bra,

Konstnärinna, bara ordet minner om
det förlorade. Hennes runda bäcken,
aborterna,

Betraktelser som döljs i dagliga
upphöjda gärningar.

Förbaskat kunniga är försvarsmekanismerma
de hon lever av varje dag,

Det funkar inte längre. Medvetenheten
jagar ikapp. Oss alla en vacker dag,

Hon blev inget undantag,

Skyltfönstret. Hon
ska fanimej ge tillbaka en vacker
dag,

Hon prövar olika vinklar. Kråmar sig
och tror hon ska välja det enklaste,

ta det som är kvar. Ja det där lät
riktigt bra,

Som en ärlig bortglömd raggningsreplik

Så lite skiljer vi oss nog alla från den
desperata ångesten.

Klär av sig kappan. Ser ut över
lokalen.

Här är jag, den jag alltid var,