Böjda ögonblick i en
vikt papperskartong

där skvalpar vi

byggde allt utom det jag behövt

är visheten som knackat på
dödens dörr, så vad viskas det om,

störa mig med oväsentligheter

när dagar behöver ägnas åt ett
enda syfte,

kärlekslängtan
på vilken soffa sitter du,

Kan tro att arslet befinner sig i
nutidsformerna och att
du nog trivs med att få spela din
roll,

vem gör inte det.

De parar sig i överflöd. Och jag tar
hand om det ogenomtänkta

likt en terapeuts bekännelser

även jag,

Igår for jag i tjugo sekunder in
i min egen hjärna, och nog anade
du det som jag,

tjänstefel i mitt jobb lika
analyserbar som din bedrövliga
dag,

För att inte tala om dig.

Varför lär inte människan känna
sig själv förrän krisen ligger som
en stel pinne

obrukbar av bortglömd kåthet
spiller ner den tillvaro ni aldrig
stirrat i. Ett vitöga förvandlat
till skal,
av vad,

Ja av allt som ni ska ha, men inget
ser ni, förbli allt av det de
andra sa,



Och du räds förlusten

av vad?

min ilska galopperar jämsides och
travar när ni blundat er trötta ett
tag,

jag tänker tanken. Även jag.


Jag skulle gjort som er. låtit någon
som jag ta hand om skiten åt mig

bitterfittan vaken någon sekund
av de ögonblick av klarhet


blir nog aldrig klar,


Maten redo iallafall. när jag dinerar
hinner ni skaffa barn,

Hungern väcker val av sylta,
tills ni vill gå hungriga i mer
än en ynka dag,

Jag tar din hand. Du min.
förlåter mig. Jag dig.

Jag vill inte förstå dig eller
någonting. Ibland.

Likt människan i mig.