Det är så lätt att ge dig böcker
lätt att spela trettiotal, härma,
leka och äta kycklingpasta, Med ett du.
Som kikar underifrån, beundrar.
Mig och din stora själ,

skriva är svårt.
ändå skriver vi.
Blir inte till något.
blir trots allt något.
för att leva. Dö.
slippa leva, dö. Så poetiskt och
patetiskt skrämma död med poesi.

En dag ville jag inte skriva. Då
var du här. Vi talade förstås om detta.
Som vi talar om det mesta. Trots det hoppade
du upp
ur sängen. Gav dig iväg.

Antingen älskar vi på allvar eller
så skriver vi poesi.


Jag vill inte skriva
poesi och jag vill inte älska. Inte dig.


men jag älskar. Älskar dig och
poesi. Din tystnad och din melodi
som finns i mitten, i våra röster,


du som poesi. far upp för
att jag inte väcker dig. Mina former
frestar dig men ger dig inte mitt
liv.

Nu är jag ärlig. Vad får man för det.


en applåd från en empatisk trött
själ. Varför inte tänker du. Likt jag.


det känns poetiskt utan att vara
poesi. Som mitt liv. Som vi.

det jag gjorde oss i. Min skuld är
stor. Mindre i jämförelse med all
den poesi jag ögnar mig förbi,

må gudarna vara ömsinta mot oss
som glömde poesin,

jag erkände min lögn,

Ironin ligger oupptäckt som min
mörkaste dröm,

du kletar ner mig och jag far
upp denna gång, tar ett tåg in
till stan,

målar framtiden med graffiti på
mitt hotellrum,

hänger ett lås om min dörr och
vet att du väntar utanför,

Som min knähund, ligger du i
pisset förglömd,

Ja. Jag stoppar dig i badet, tvättar
pälsen så ren att du blir tjugo
år yngre,

Slänger ned oss i sängen

Skapar poesi åt evigheten,

Du skakar på ditt huvud. Ler.

jag straffknullar dig om och om igen,
tills du förstår. Avsaknaden av ironin.

Enbart det uttjatade allvaret kikar
fram. Numer.