Kompassen tappad. Hon strök sig
längs stadens fasader. Kattlikt bländad
av de urgröpningar som gjorde färden
resbar. Kanske även möjlig. Mögliga avskrädes
högar låg slängda invid husens blekgrå
skepnader. I det ljus som föll var medvetslösheten
nära. Hon minns. Allt för mycket. Alla har
upplevt det men hon hade lagt minnet i fack
alltid redo att framkallas när kärleken gröpte
ur hennes inre. Det fanns ju inget. Och heller
ingen. Bara ett blekt minne från en tid som
var. De hon höll korta. Som små diamanter
att plocka fram. Smeka sig intill. Röra vid.
onanera till. Jaa kärlekens minnen kan kasta
ljus över livet och hon anade att den specifikt
rosafärgade hösthimlen bar på de tecknen. De
som parade sig med ett inre som inte kunde
andas längre. Han stod där. Hade raglat ner
från stegen. Den höga. Så satans ranglig
att enbart åsynen av de blåbräckliga brallorna
fick neandertalaren i henne att
vädra faran i panikartade uppstötningar.
Hälsade. Mätte blick. Han släpade med skon fram
och bak. Så gruset yrde. Hävde ur sig det
vanliga. Om tiden, utvikningar obetydliga. Mitt
i. Den immiga önskan. Hon visste om vad.
Hon hade kunnat ligga. Om och om igen. Men
det fick va. Han skulle somna in som då. Hon
inte lyckas bryta. Gå.

Det fanns en by där han hörde hemma.
Hon minns hur hon visslade högt.

Kletigt spretade hennes önskningar. Det
låsta var låst. Väck. Han älskade och just
när närheten var bekräftad avvek hon
en tum från det välbekanta. Gick därifrån.
Längtade hem till den äldre. Den gamla.

Allt var en flykt. Hennes medvetenhet stod
skriven i gatans dagliga stenar. I benen
som ännu bar. I de dagliga övningarna inför
att släppa. Taget. Planerna nynnade i
de vidsträckta tallarnas barr. De som en efter
en hängde kvar. Årstidsobundna.

Trogen sin stam. Den var hon. Famnade
dem. Höll i dem tills fingrarna vitnade.
Innesluten i dem. Så var samtalen som
räddade henne från att stanna i upprepningens
tvångsdräkter,


Räddade henne. Skulle ta henne hem.
Ett löfte som speglade sig i kattklolika
utflykter som bjöds i det guldgulas sken.
I perfekt
ton med uppstötningarna från hennes
inre obalans,

Nog var hon fri. Nog var hon det,