Jag lät dig tro
att jag trodde dig.
För det var det du behövde
just då.


Men du ramlade inte i en trappa.

Du gick inte in i en dörr.

Och du halkade inte på is,

ändå får du ljuga nu.


Åtminstone en stund
Ska jag tillåta dig
Att förneka sanningen
Som stirrar oss i ansiktet

När du är redo
så ska jag lyssna igen
och lirka sanningen ur dig
för att sedan ge dig en kram.

Bo hos mig så länge du vill.
Jag kan lyfta allt du pekar på
när du står i ert hem.
För sista gången.

Gråt om du vill,
över hemmet som dog
och mannen du förlora
i dimmor av skräck och förvirring


För du ramlade inte i en trappa.

Du gick inte in i en dörr

och du halkade inte på is,

men du får ljuga nu.


Bara du inte försvarar honom
för då måste jag stoppa dig
fast jag vill låta dig prata på
så att du kan bli fri...

Jag ska hjälpa dig
att bära dina sorger
så länge du behöver mig
och längre ändå, ska jag stanna


För du ramlade inte i en trappa.

Du gick inte in i en dörr.

Och du halkade inte på is.

Men jag lovar att förbli här


När sanningen vill fram