I min kvällsvaka finns lugnet,
den smeker vår omsorg med
framtidstron, den börjar kittla
oss vid naveln, borrar sig in
till nacken, ryser till, önskar mer
men hejdar sig,

Den var min vän. Den sälla kloka
brisen från min levnadskloka magsyra,
steg upp genom halsstrupe,
satte gränser för min framtidsutveckling,

tänk att jag tror jag alltid känt dig.
jag kände honom. Desperationens
trådar hade vävt starka trådar, byggt
upp motståndskraft så jag var redo,

Redo att pröva dina löften. De jag redan
prövat.

Jag har redan anat och jag tror jag vetat.

Hur ni likt du bygger upp slott i dimma.
Era liv vill inte levas. Vill inte mötas.

Det finns en punkt där flykten är en
evig återvändsgränd. Där offrets stig
breder ut sig, mil efter mil,


Ni önskar inte livet. Det bländar.

Jag är inte besviken. Jag är räddad.
En klarsynthet hos mig kom tillbaka
och straffade mig,

Någon ska alltid få lida. För er oförmåga
att stirra livets realitet i sitt öga,


Jag tar inte en stavelse av din feghet
på mina bara axlar,

De har jag återskänkt till aidsgalor
och till kvinnor med en skada,

En kammad lugg för någon annan
är som en alkoholist förnekelse
inför sin flaska,


En motivation har tusen tankar
och du kan tappa dem för att
kärleken värker,

där i den punkten föddes jag och
föds åter,

På allvar.