Bredvid din säng lät du valen
vila, nariga fingrar klagar över
grafittavlan,

det ilar och skär sig
när kråkslott och brudvals
blir till en melodi,

En enda schlager och du kröp
lugnare mot branten, du önskade
bli puttad ner, ett jag, där syftet
var att hitta just den människan,
som kunde gestalta hur du faller,
fritt,


har alltid trott och tror ännu
att en kropp som faller slutar och
börjar med behov,

De är alltid era. Makt är ett språk
och det är det som kan ge sår,

ni som inte älskar er själva. Som
slår och slår. Som tror att en själ
inte kan älska om man inte trasslar
in den i en mänsklig relation,

Svartsjukan, den som
bor i sjukdom. I ren desperation,

Sluta älska mig. Jag bad
dig om ett fredligt
farväl.

Jag klättrade en gång över ett
staket. Som en smidig apa blev
mitt avsked till en lek.

En gång drömde vi om värmen.
Du sade att min kamp var inlindad
i liv. I din omsorg.

Det är så mycket att ännu lära.


En gång var vi två barn. Två sköra
drömmar på två ängar. Var har
min livsväv tappat söm,