Jag stod i hotellets fönster och såg ner på gränden. Den var omgärdad av höga hus, och den enda vägen ut gick genom en valvbåge. Det var några människor där, och de stod och rökte och pratade. Fönstret stod lite på glänt, men jag förstod ändå inte vad de pratade om. I handen hade jag en vinflaska. Jag hade inte hittat någon vinöppnare på rummet, och när jag frågade i receptionen fick jag som svar att de inte hade någon där heller. Efter att halvt om halvt demolerat korken med en bordskniv hade jag gett upp och helt enkelt pressat korken ner i flaskan, med en vinfontän som resultat. Det sprutade vin över mig, receptionisten, dennes dator samt en del papper som låg framme. Jag blev förlägen, och receptionisten irriterad. Jag hade försökt torka bort det, men med tveksamt resultat, och jag hade efter ett tag lämnat henne med röran jag ställt till med.
Nu stod jag i hotellrummets fönster, gömd bakom gardinen, och drack vin som smakade kork direkt ut flaskan och såg på folk nere i gränden, lyssnade på ett språk jag inte förstod. I sängen sov min rumskamrat sedan en timme, och hon mumlade och vände sig i sömnen. Jag var inte trött, och kunde inte urskilja vad hon sa.

Personerna i gränden nedanför stod utanför vad som såg ut att vara en restaurang. Den låg mitt emot hotellets entré, och jag hade inte sett några människor där på dagarna då jag gått förbi, jag hade inte ens märkt att den fanns där. Men nu var det folk utanför, och när dörrarna öppnades hörde jag folk inifrån. Jag funderade på vad de utanför sa till varandra. Förmodligen inget speciellt, vad säger man egentligen utanför en restaurang? Men det lät spännande, främmande, som om språket och orden i sig var en hemlighet, något de inte ville att jag skulle veta. Det lät vackert, och över taken syntes månen och moln som drev fram sakta över himlen, över en stad jag inte kände och som inte kände mig; där jag stod gömd bakom en gardin som likt en slöja för mitt ansikte avskärmade mig från orden, språket, gränden och natten och månen.
Jag stod kvar och tittade ner, tänkte på alla som sov i de rum vars fönster var tomma och släckta, så lika mig själv, och på hur jag ändå kunde vara här, hur vi kunde vara här i natten i en gränd eller i ett fönster på ett hotell, på restauranger, barer, i anonyma rum med en gnista av ljus från en glödlampa, upphängda i ett svart galleri där månen på himlen letar sig mellan drivande moln ovanför gatlyktorna som lyser upp vägen för de som inte sover.

Mitt vin var nästan slut, och min rumskompis fortsatte att mumla i en allt djupare sömn. Kontrasterna mellan de sovande och de vakna i gränden blev påtaglig, och jag som sömnlöst vaken kände mig fångad emellan som i limbo, med bara gardinen i fönstret som skiljevägg mellan nattsömn och nattliv.
Jag bestämde mig för att gå ut. Kanske skulle jag kunna uttyda meningen bakom orden om jag kom närmare, om än jag visste att det var högst osannolikt. I värsta fall kanske jag i alla fall kunde få något att dricka. Jag tog på mig kläder och jacka; det var höst och natten var kanske kall.

I receptionen satt samma kvinna som jag spillt vin på, och jag kände återigen hur jag skämdes och försökte undvika hennes blick. Hon bevärdigade mig dock inte ens med ett ögonkast. Kanske hade hon inte noterat att jag gick förbi. Hon kanske bara såg ett nedsläckt fönster som gapade tomt.
Ute i gränden stod folk fortfarande utanför restaurangen och rökte och pratade, och här nedifrån var månen skymd bakom taken. En gatlykta lyste upp gränden och fick skuggor att kastas runt människorna som i en cirkel. Jag gick fram till entrén, som bara var en liten, bastant gammal dörr av ek, och kunde konstatera att jag fortfarande inte förstod vad som sades runt omkring mig. När jag öppnade dörren slog en fuktig värme emot mig.
Det var en liten lokal. Just till vänster om ingången fanns baren, och till höger låg en matsal med bord, bänkar och stolar. Hela lokalen var full av folk. Bakom bardisken stod bartendern och rökte och serverade bargästerna. Flera av gästerna rökte också, trots att det mig veterligen införts rökförbud för flera år sedan, och röken blandades med fukten och svetten och värmen som en blå dimma. Trots att det var fullt i lokalen och trots att kvällen hade övergått i natt var det dämpat i restaurangen. Vid de nötta träborden satt folk och åt och drack, utan att höja rösterna. Där fanns också en scen. En kvinna satt vid ett akustiskt piano, en långhårig man höll i en gitarr, och ett trumset stod framställt, men det fanns ingen bakom det. Mest iögonfallande var dock en tjock, flintskallig man med en stor mustasch som satt i rullstol. Han pratade med mannen som höll i gitarren, och i hans knä låg ett svart, blankpolerat dragspel. Jag kunde inte utröna om de slutat spela för kvällen, eller om de inte börjat. Jag gick fram till baren och beställde en öl. De runt omkring mig vände sina blickar mot mig när de hörde att jag talade engelska, som om det vore högst anmärkningsvärt. Bartendern gjorde dock ingen sak av mitt tydligen udda språkbruk, utan hällde upp öl i ett litet glas. Den kostade bara två euro, vilket gjorde mig glad då jag var van vid högre priser än så. Jag hittade mig ett hörn vid baren med utsikt mot scenen, tände en cigarett och drack av den blaskiga ölen, och såg mig omkring. Jag hade en känsla av att något skulle hända. En äldre man med skäggstubb och garvat ansikte tittade på mig, som om han vägde mig med mitt långa, stripiga hår, basker, mocca-jacka och min engelska, men han sa inget. Jag mötte hans blick, men sa inget jag heller. Jag beställde fler av mannen i baren, och när någon öppnade dörren för att in eller ut såg jag natten rastlöst gå omkring runt gatlyktan i gränden. Det var varmt inne i restaurangen, och jag hade börjat svettas.
När jag just hade börjat fundera på att gå ut för att få lite luft och svalka mig, började det röras på scenen. En äldre kvinna hade satt sig bakom trummorna, och den flintskallige i rullstol hade spänt på sig dragspelet, och började prata i mikrofonen. Det blev tyst i baren och vid borden. Han pratade lågt och liksom släpande. Jag kunde inte förstå vad han sa.
Rullstolsmannen hade ett klurigt, roat uttryck i ögonen, som för övrigt stod ut en aning, och läpparna såg lite spända ut, som om de ville le. Jag vände mig till bartendern och pekade på glaset för påfyllning. Runt borden gick ett skrockande som verkade spridas från bord till bord, och innan det ebbat ut hade bandet börjat spela. Det lät som en visa i en lugn jazzutformning, och fick mig att tänka på en polka. Den tjocke rullstolsmannen sjöng, och det var en väldigt dämpad sång, som lät som om han pratade till rytmen med sin lugna, släpande röst. Sången var hypnotiserande, och nu var det alldeles tyst vid borden och i baren, med undantag från några klirrande glas som verkade blanda sig med musiken. Jag hade alldeles glömt bort natten som strök runt i gränden och de sovande i de släckta fönstren. Musiken gick runt i restaurangen med sin udda melodi, och liksom utan att märka det hade folk börjat gunga i takt med den, fram och tillbaka, först bara med huvudet, men sedan med hela kroppen. Rökslingorna ramade in lokalen med sina slöjor, och molnen ramade in månen högt över hustaken där ute. Jag kände hur även jag gungade med i takten, och hur jag omärkbart hade fastnat i ett leende. När musiken tystnade hördes tystnaden,och folk fyllde på sina glas med vin och öl. Jag kände mig febrig och lycklig, som jag inte varit på länge.
Bandet återupptog snart musiken, men istället för att sjunga började rullstolsmannen nu vissla. Det var samma enkla melodi som innan. Först visslade han själv, men sedan började publiken stämma in, och de började gunga i takt igen, och till slut visslade alla med i melodin. Då gick det upp för mig att de sjunkit in i den, i något välbekant, något i deras liv och minnen som steg upp till ytan, ut över deras läppar, och hela restaurangen fylldes av dessa liv och minnen, och natten fördjupades utanför väggarna, och månen sken på de som sov. Jag kände hur jag gick upp i visslingarna, blandades ut med röken i luften, med ljuden, och jag förstod meningen bakom rösterna, som förut stigit upp från gränden, mot mörkret och sömnen i natten; gåtan jag funderat på bakom gardinen och som immat på de tomma fönstren som skuggor av händer som sträcktes mot de okända, anonyma rummen som reste sig runt gränden, släckta och gömda.

*

Jag vaknade bredvid min rumskompis. Himlen var grå, och regnet slog mot fönstret. Jag kände mig lite förvirrad, men var pigg och utvilad. På rummets skrivbord stod en nästan tom vinflaska, och i slatten som var kvar i botten flöt en kork.
"Satt du uppe sent i natt?", frågade min rumskompis.
"Jo, var vaken en stund", svarade jag. "Du somnade rätt tidigt."
När vi gick ut var receptionen tom. Vi åt frukost på ett bageri, och strosade sedan omkring på stadens gator, gick i butiker och drack kaffe på caféer. Sedan åt vi middag på en restaurang där de serverade kötträtter. Jag åt en fläskfilé, och min vän en stek. På kvällen ville hon gå ut och dansa, men jag avböjde och gick tillbaka till vårt rum. Jag hade köpt en vinflaska och en vinöppnare. Skymningen övergick snart i kväll, mörkret kröp in över gränden. Gatlyktan tändes. Det fortsatte regna, och månen låg gömd bakom de moln från vilka regnet föll. Ingen människa syntes till. Kvällen övergick i natt, och fönstren släcktes ett efter ett, och de gapade tomma ut över gränden. Restaurangen låg nedsläckt och tom. Jag drack vin och såg från bakom gardinen ut över den öde gränden, väntade på en strimma av liv, och lyssnade efter röster. Jag hörde bara mina egna andetag, långa och djupa, som flöt ut i gränden och upp över taken. Till slut slocknade gatlyktan, och lade gränden i mörker. Jag somnade, och regnets fingrar klöste mot fönstret.