Jag är besviken
på dig
för hur du behandlade någon som står mig så nära
tänk om din brist på agerande
hade lett till att Hon
inte orkade längre
visst man kan inte skylla på någon annan
om en människa väljer att försvinna från denna värld
det är frivilligt
men om man inte ens som medmänniska försöker ge sitt stöd och sin tröst med sin förhoppningsvis
medmänskliga själ
hur kan man då påstå att man funnits där för den
personen
alltid
även i de svåraste stunderna?
hur kan då påstå
att man gjorde allt man kunde för att bevara en människas
sista livsgnista och hopp
genom en stark, nästintill övernaturlig och överjordiskt spirituell
tro på att en sargad själ kan räddas

alla sargade själar
kan på något sätt räddas
med rätt stöd
hjälp
tröst
med inspiration
engagemang
det tror jag

ofta är det nog de mest tankefyllda
känslosamma
kreativa
explosivt uttrycksfulla
själar
som försvinner
de som försöker vara äkta
och ärliga med sig själv
men som inte alltid lyckas
även ifall de önskar
det
även om det är det de eftersträvar
innerst
inne
men så blir de missförstådda
de misstolkar sig själva
och sin omgivning

och dessa själar är lika
värdefulla
som du
och jag
tycker du inte det?

Jag är besviken på
dig
hur du behandlade henne
jag vet att det är dåtid
och att du var en annan person då
eller var du det?
Har du förändrats
eller är du samma person
nu
som
då?

Jag är i princip samma
men jag har ändrat vissa av mina priniciper
och lärt mig att förstå att jag inte vill
vara och bli som dig
när det gäller ditt sätt att kommunicera
och handskas med
människor
jag vill vara mer ärligt och äkta
rent ödmjuk
och givmild
jag hoppas innerligt att jag lyckas

du själv
du som jag är så besviken på
är så uppenbart sargad
eftersom du har ett sådant stort behov av att nedvärdera
och såra andra
som en och annan besserwisser
du förstår inte att jag ser ditt egna mänskliga behov av kärlek
och bekräftelse och uppmärksamhet
som en hund som söker sig en snäll spegel att betrakta sig
i istället för att mötas av en illvillig ugnsluckas glasiga, plastiga och genomskinliga spegelbild
som min hund gjorde
och skrämdes av sig själv
och skällde

du förstår inte hur många gånger du krossat mina drömmar
bara genom att antyda att de är för "orealistiska"
du förstår inte att du ofta dödar min brinnande passion när jag väl hittar det
min glädje i vardagen när jag tror jag funnit något jag kan ägna livet med
en sysselsättning
ett kall som passar
mig
och sedan dödar du det
med dina cyniska, bittra och barska ord
och kommentarer
dina åsikter
om att det inte passar mig särskilt
av si och så
anledningar
i min värld ser du hinder
istället för möjligheter
varför ser du min värld på så sätt?

jag ska inte säga att du ser min värld helt svart
och dödar mig helt
genom att
ta en del av min karaktärs krydda
men oftast är det så
men ibland ser jag faktiskt en annan glimt
av dig
då du också tror på drömmar
och svävar bland molnen
men det är sällan
eftersom du fått jobba så hårt för att nå dit du är nu
och nu påstår du att du ska se till att jag klarar mig
här i livet
att jag tar mig framåt

är du verkligen säker på det
att du vill följa mig på den krokiga vägen?
det verkar inte som du velat det
egentligen
under hela min livstid
och existens
de känns som att du jämnt undvikit min bana
gått in på den för stunden
för ögonblicket
men sedan bytt spår
så snabbt som möjligt

Inte ens när jag var liten bebis
och
var uttorkad
och behövde läkarvård
för att återigen få en normal
vätskebalans genom vanligt vatten
så fanns du där för mig
Inte mitt första år fanns du där
i alla fall enligt Hon och dennes nära och kära som står mig så nära
då var du frånvarande
och avvikande
i detta läge

visst det är dåtid
men det har ändå betydelse
då vet jag vad du gör för en människa som står dig
nära
du blir helt paralyserad
eller hur?
varför är det så?
undrar jag
är du rädd för sårbarhet?
snälla, jag blir ledsen när det känns som en känsla
fattas hos dig
ett mänskligt mönster som du tyvärr
inte verkar besitta
inombords
själsligt
varför vill du bedöva dina känslor?
dina allra mest grundläggande och vackraste känsla
verkar du ta bort
det gör ont för mig
att se
och känna
att du förmodligen kanske dödar dig själv och ditt
själsliga
känsloliv
lika mycket som du dödar mitt
varför vill du orsaka mig lika mycket smärta som du orsakar dig själv?

snälla
jag gråter när jag skriver det här
när jag fått ner dessa rader
och ord

du kommer hata mig om du ser det här
du gillar ingenting med mig
ljug inte för mig och säg att du gör det
för det har du aldrig gjort
du har tydligt klargjort det för mig
under alla år
jag är ett offer
alltför melodramatisk
en martyr
du älskar mig inte
så sluta
snälla
sluta
ljug
någon
gång

tårarna strömmar
och mina händer darrar
jag skakar av att behöva skriva det här
det gör så ont
att aldrig bli ärligt älskad av dig
villkorslöst
du vill bara att jag ska passa in i din värld
enligt dina ramar
och föreställningar av mig
men du känner inte mig.....

Jag är besviken på dig
hur du behandlade någon som står mig så nära
hur du agerade när Hon som allra mest
behövde dig
varför är du så känslokall
och likgiltig inför människor
som mår dåligt
som visar sin sårbarhet?
de är människor också
varför kan du inte bevisa det?
så jag också får känna mig som människa någon
gång
i dina ögon
som den känslomänniska jag är

för nu bara formar du mig
dödar mig
transformerar mig du till något du klarar
av att hantera
till någon du tror att jag är som du uppskattar
med ditt hjärta
och din själ

men detta är inte ömsesidigt
för mitt hjärta finns inte med i bilden
du har glömt min själ
och mitt hjärta
och bara skapat din egna nya uppsättning av mig
i ditt hjärta
varför har du gjort det?
du gör väl inte så med alla som står dig nära?

jag känner mig hopskrynklad
som en trasa
i din närvaro
så underlägsen

du tycker jag ska älska dig på riktigt
men du har aldrig älskat mig på riktigt
det här är inte äkta
det är falskt
och det smärtar mig
när det handlar om någon
som står mig så nära
precis som
Hon
står så nära mig
Hon med
du och hon

nu översköljer
all tragik
all sorg
och alla trauman
mig
jag kan inte glömma
det
som spökar i mitt undermedvetna

jag har inte kunnat bearbeta det
för du har jämnt förnekat
det
som hänt
det som passerat
varför kan du inte erkänna det någon gång
så man slipper försöka bearbeta det på egen hand?
Jag känner mig lika så känslosam
som Christina Aguiliera när
hon sjunger låten "Hurt"
det smärtar lika hårt i mitt inre
hennes röst skär i mitt hjärta och i min själ

Jag har skuldkänslor
för det jag känner
jag känner skam för den jag är
den jag blivit
och jag har skuldkänslor
för att jag beskyller andra ibland
skuldkänslor för vad jag gjort

jag borde vetat bättre
än det jag sagt och gjort
under hela min livstid

besviken på dig
och mig själv

var är det sammanvävda bandet?
Jag har kontakt med mina känslor
men har verkligen du det
en sund kontakt med dina känslor
förnekar du
eller erkänner du dem?
känslor som är så mänskliga

Jag är inte lätt att älska
det har jag aldrig sagt
men det var inte därför jag föddes
jag är svår att älska
och det är mitt öde
för jag är sårbart stark
och intensivt, starkt sårbar

***

När ska detta få ett slut?