det handlar inte om att du aldrig kommer få höra om de många gånger jag verkligen ville ge dig allt du så desperat önskade, verkligen ville ta din hand eller bara gå bredvid dig och kanske råka ramla lite mot din axel på väg genom nattstaden, verkligen ville resa mig upp och gå bort och landa i ditt knä där jag alltid var så fruktansvärt välkommen, eller hur jag ofta längtade efter att sträcka mig upp, lägga händerna om din nacke och kyssa dig på väg ut genom olika, mer eller mindre främmande hallar, trots att alla tittade, så intensivt att jag emellanåt undrade om jag skulle implodera. Det handlar inte om brutna kontakter i mig, osynliga väggar du aldrig kommer förstå hur mycket jag verkligen kämpade för att ta mig igenom, eller nätterna nu, då jag blir aningen för full ibland och råkar undra om jag krossade, nej, fullkomligt manglade, ditt hjärta helt i onödan. Det är inte det.

Det är att hon inte är som jag. Att hon förhoppningsvis är samma rakt igenom, inte snubblar över trasigheter i sin insida hon inte ens var medveten om hade gått sönder och att hon förklarar för dig hur jävla fin du verkligen är. Det är vad det handlar om.