Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

vi är kalla krig och det finns inga regler.

Jag vet inte vad jag ska säga till er, förutom att det är varmt ute, fortfarande, men ändå alltid blåser kallt genom fönstren hemma. Alla åker bort utom jag, som sitter kvar på den randiga mattan, letar repor i parketten att försöka glömma bort. Längtar ingenstans.

Jag vet inte vad jag ska berätta förutom att vågor av koncentrerad ensamhet slår över mig genom omfamningar ibland, att jag drunknar hopplöst i dem och att jag inte kan komma på en enda person vars respons skulle vara värd tiden det tar att förklara vad jag inte förstår, vad som gör ont hela tiden.

Jag kan säga att jag har låst in mig på toaletter och väntat på att det ska bli bra, som jag gjort i fyra år nu, läst alla klyschor som klottrats ner mellan kakelplattorna och undrat hur mycket självförakt det kan finnas lagrat i en person, om det inte måste ta slut någon gång.

Jag har släntrat genom långa korridorer i vilka alla tycks ha funnit läppar att pressa sig mot, och jag har vetat, så som jag egentligen alltid gjort, att självföraktet drivs på oss, att vi är dess bränsle på samma sätt som cancersjuka är byggmaterial åt sina tumörer, och att lagret inte tar slut, inte någonsin, förrän man själv gjort det.




Prosa av Soluno
Läst 307 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2013-05-15 23:46



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Soluno