Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ett hav

Jag vet verkligen inte vad jag skulle ha sagt. Men jag hindrade mig själv mitt i stängandet av den där dörren för NÅGONTING MER MÅSTE JAG JU SÄGA, vad som helst, bara besvara en av alla frågorna i din röst. Och antagligen hade du sett tårarna på mina kinder när jag lösgjorde mig från dina armar, lakan och hårtestar (de har blivit så långa nu), men ändå kunde jag inte ta risken att låta dig höra min röst brytas igen. För visst fungerar det fortfarande så.


Jag stängde den alltså, dörren, den isolerade oss från varandra och vi var säkra i vår ensamhet. Skyddade men halva. Jag hörde en duns inifrån rummet när jag släppte handtaget, som om du kastat dig ur sängen för att rusa efter mig, men om det varit din tanke kom du i alla fall inte längre än så, och jag stängde hårdare och utan någon som helst tvekan resterande dörrar bakom mig på vägen ut. Vi var säkra i vår ensamhet och du slapp fråga om det våta i min röst och jag slapp förklara att jag minns varje rygg du någonsin vänt mig;


att jag upphör med dig varje gång du försvinner in i väggen och vägrar att berätta vad som gör ont, att jag går igenom den senaste timmens samtal i mitt huvud i en febril jakt på vad jag sagt för fel den här gången och att det finns ett jävla hav av tystnad att drunkna i bakom din likgiltiga ryggtavla –

ett HAV.







Prosa av Soluno
Läst 180 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2014-04-19 00:17



Bookmark and Share


  asbm
wow, du är riktigt duktig!
2014-06-19

    ej medlem längre
Mycket starka känslor du förmedlar här!
Mycket smärta att ta hand om. Kram
2014-04-19
  > Nästa text
< Föregående

Soluno