Top Secret står det på kuvertet. Det är gammalt, pappret lite halt som det bara kan bli av nikontinbundet damm. Nästan lite sprött, men ändå inte. Och det doftar. Svagt, likt ett avlägset minne man nästan glömt.

Top Secret, i blått, skrivet med reservoarpenna. Bläcket i kraftiga streck, T, och bågar med schwung, O, S och C, högerlutande, P vänstersvajande. 

Innanför fliken ligger små lappar:  "Mårjens! Tuffingarna sover. Hoppas kaffet smakar gott -- Hälsa Hemulen. God natt!" "Mami! Tussi gott! Glöm inte att ställa in din fina klocka på nytt, vi provlyssnade ju halv nio. Snark!"

Ett par postkort: "Mår bra. hälsn." "Hej. Allt är bra" lakoniska kort från  lumpen. Några sångtexter, lite Fridolin och snapsvisor. Två konsertprogram: "Maurice Chevalier, 6.X.1952" med snygg autograf, och "Maurice Chevalier Farewell Concert Tour 25.1.1968".

Därtill några tidningsurklipp: "Danska fönstret" om den lilla sjöjungfrun, "Brages urklippsverk" och "Den 11 februari 1940". Inget kort eller brev från fronten. Ett brev från en barndomsvän i utlandet, om barnens skolgång.

Top Secret? Detta? De små dokumenten finner vägen tillbaka in i kuvertet, ledsagade av en stillsam förvåning.  Så litet det blir kvar av ett liv, torftiga minnen som en gång varit stora. Fliken lägger sig mot baksidan, kuvertet är på väg... men där står ju något nere i hörnet?

"inte mera 13.3.80"

I det ögonblicket blir jag mig igen - inte en sentida snokare, utan hennes barn. Ända in i det innersta glad: - så hade hon alltså, mitt i sin tristess, haft en alldeles egen hemlighet, för spröd att tummas på av efterlevande.

Och hon hade trott att vi barn inte såg hur hon lyste och mot vem...