färgerna är dova men jag vet att vi sitter vid ett bord dukat med en sådan där typiskt vit-röd-rutig picknickduk... om jag blickar framåt ser jag en kökssoffa, en korridor som leder till ett vardagsrum och till vänster en trappa som leder upp till övervåningen. till vänster i köket finns dörren som leder ut till omvärlden, det finns ingen hall. kommer man hit hamnar man genast i husets hjärta. ett hus jag aldrig besökt. en projektion av mitt undermedvetna, ditt hem.
och till höger om mig sitter du, runt omkring sitter gäster, släktingar. allting flimrar vid återblicken, men jag minns en värme som omsluter mig och en än större värme som strålar från dig, in i mig. vi äter, men jag minns ingen smak, vi samtalar, men jag minns inga ord. ditt ansikte nära mitt och det enda jag minns klart från drömlandet är det surrealistiska ögonblick då jag i min hjärna trotsar allt förstånd, drar dig intill mig och försiktigt kysser dig. så försvinner du i ett töcken.

din tveksamhet är ett styng i mitt nu vakna medvetande. kunde jag inte fått dig, i min egen dröm, att tro mer på det jag gjorde? eller beror det på att jag själv inte vågar tro att jag skulle kunna göra det i verkligheten?
det finns inget jag hellre skulle göra. men jag vågar nog inte.
jag ska drömma om dig varje natt tills jag vågar.