Ditt skratt, distinkt i dagdrömmen, du dagslända som aldrig blev,
inte ett månvarv passera, inte ett tidevarv, utan att natten bli skev,
i tystnaden kan jag höra ditt följsamma fnitter följa mina fotsteg,
men när jag vänder mig om, blott tomrummet, då ljudet stilla teg.

Jag förbannar mig själv, och världen, för normen att vara man,
aldrig däri har jag funnit någon tröst, däri kan jag aldrig vara sann,
mitt hjärta smulas sönder till sand och stoft, svepande i sidled,
magen slår knut, gång på gång, hjärtat faller tungt, ned, ned.

Hur kan man sakna någon som aldrig blev? Det har jag frågats ibland,
men det finns inga ord, inget språk, som språka sorgens tidlösa band,
att tröst finna i frågor utan svar, omöjligt, vart kan man dessa finna?
Inte borde tiden få gå, utan dig, men finns gör ingen tid kvar att vinna.

Som att se ett stjärnfall plötsligt falla och försvinna, ögonblick av ett liv,
bilder i huvudet, fantasin spelar på, ett andetag, ett skratt, ett första kliv,
vaksamma blå ögon, från en alldeles unik liten individ, rofyllt beskåda,
en insikt av naken villkorslös älskan, likt stormen stark när den råda.

Nu är jag här igen, i isande illvillig tanke, som jag helst blundar inför,
höstlöven falla till marken, fångade i vinden, då en årstid sakteligen dör,
jag ser en dotter, springa fri i skog och mark, med blommor i sitt toviga hår,
hon som aldrig blev, aldrig fanns, men hjärtligt mot mig ler, i väntan på vår.

Inte en dag, blott inte en stund, utan att din far stolt följa dig i hjärteroten,
skrattande så skägget darrar då du tallkottar glatt snärtar bort med foten,
kryper upp i famnen, med ömsint blick havets vågor frejdigt följa,
och varsamt, med tröjan, torka de tårar jag så väl försöker dölja.