"Daggens slöja lämnar bladen våta,
likt tårar från vittnen de stilla gråta,
vittnen av folket som på jorden vandra,
de som vara många men ej se varandra.

Strimma av gryning lyfta åkerns öga,
med vingslag över sädens strå ack höga,
nu ett mål betvinga klor att gripa,
det skåda jag mellan röken i min pipa.

Kanske finns det tårar i kosmos kalla,
tårar frusna som sväva bort från oss alla.
Kanske är det blott en tår det angår,
den tår som i sin kyla faktiskt förstår.

Daggens tårar dock falla från bladet ned,
och giva åter till plantan droppens tesked.
Tänk om vi kunde giva världen åter,
befriad från allt skrot vi tyst tillåter.

Allt är en evig jakt likt droppar i sänder,
själv väntar jag på att vinden vänder,
en arbetslös konstnär med sina vita dukar,
pipan slockna, dagen gry, det blir vad det brukar."