"Vi fortsätter dö, tills det att vi börjar leva,
tiden är den kniv som skär sin reva,
vi ser, men vi förblir ack så blinda,
att allt är ej guld det som tindra.

Den kropp som är varm, skall bliva kall,
i kaoset av livets ständiga sönderfall.
Vi tål ej att stanna, att vänta stilla,
döden håller om, men livet vill illa.

Blinka, ögonblicket har redan passerat förbi,
likt ett korn av sand i timglasets harmoni,
det faller utan hänsyn till vädjan eller bön,
lika säkert som att döden väntar utan lön.

Vi är alla fångade, i tidens obönhörliga flöde,
att vi bliva sand i slutet är allas vårt öde.
Fall levande, tills andetaget är blott döden,
det är gnistan, den enda sanna glöden."