"Natten gläntar sitt gyllene öga,
låter lysa upp himlavalvet det höga.
Här är kärvt invid våra spruckna fönster,
då marken utmärks av märkliga mönster.

Vi gråter tröga tårar tyst i takt,
av våra ihåliga hjärtans förakt.
Vi finna inga ord i ordningen att rista,
inga fingrar fumlar förväntning intill det sista.

Natten nyttjar varje nyckfull minut,
i jakt på att avgränsa något absolut.
Här väntar vi vakta på värmen vi vann,
den levande värme som sinade och försvann.

Vi kan inte dö förrän natten är över,
förblöda av förväntningar ingen behöver.
Vi kan ej kärlek knyta i ockultistens magi,
gagnar gör det ej galgen eller gråtens galleri.

Natten närmar sig nya vidder av nykterhet,
i avsaknaden av svar på sådant ingen vet.
Här väntar vi bland skärvor och grus,
en kastad sten i ett gammalt glashus.

Vi kan ej glömma, vi kan ej minnas,
onda ord av spott som runt oss tvinnas.
Vi är spindeln, vi är flugan i ett nät,
vi förblir ansvariga för alla de hån vi tillät."