Personer:
Papakonstantinou, finansminister
En tjänsteman
En rådgivare
En kör av unga parlamentsledamöter

En tidig morgon i April 2010. Ett mötesrum på parlamentet i Aten. På ett bord står en datorskärm och en telefon. Ett fönster. Rådgivaren lutar sig mot väggen, upptagen med sin mobiltelefon. Tjänstemannen sitter vid bordet, uppmärksamheten mot skärmen. Papakonstantinou, som stått med telefonluren mot örat, lägger på. Han går till rummets mitt, knäpper eftertänksamt med en kulspetspenna.

PAPAKONSTANTINOU (lätt uppjagat). Han gjorde det!
Ja, premiärministern, Papandreou,
som ringde hit ifrån Kastelorizo.
Han bad mig genast sätta allt i verket. (Går mot fönstret, sätter sig i nischen.)

TJÄNSTEMANNEN (lakoniskt). Räntorna på statsobligationer –
de skenar redan, premierna höjs.

PAPAKONSTANTINOU (blicken mot taket). Så lämpligt att han gör det från en ö –
en ö är också varje man och kvinna,
en ensam, utsatt ö är detta land –
i ett hav av fordringar och skulder. (Ställer sig igen, går mot rummets mitt.)

RÅDGIVAREN (trött). Vi borde lämna euron.

PAPAKONSTANTINOU (stelnar till). Devalvera?
Återföra drachman? Du är galen!
Då är det också ute med unionen.

RÅDGIVAREN (bistert). På vår gård är det mörkrets hundar gläfser!
Då är det upp till alla och envar
att utan misskund rädda sig – i Tyskland
är det inte våra barn som ömkas. Våra gamla...

PAPAKONSTANTINOU (allvarstyngt, viftar avvärjande). Vi är samma folk!
Unionen har ett högre syfte: freden.
Att svälta oss ur krisen gör vi inte
för Tysklands skull men för vår egen framtids.

RÅDGIVAREN (skrattar till). Vi kan inte betala dem ändå!
Från Lissabon till Tallinn gungar jorden
och bankpalats får uppspruckna fasader;
marmorn rämnar under själva tyngden
och skevheten i utlåningsbalansen.

PAPAKONSTANTINOU (drar händerna hårt genom håret). Även vårt Aten är byggt av marmor!
Om vi lämnar krossas våra banker –
för alla som har pengar på ett konto
kommer rusa dit för att ta ut dem.
Det blir kaos.

RÅDGIVAREN. Det blir det oavsett. (Suckar.)
Vi lurades väl av de goda åren.
En guldålder – som efter perserkrigen...

PAPAKONSTANTINOU. Det är ju ändå inte mitt beslut.
Han bad mig be om stödet, rikta frågan
om nödlån till unionens alla länder. (Sneglar på klockan.)
Han kommer snart att tala själv till pressen. (Går till fönstret igen, sätter sig. Tittar ut.)

TJÄNSTEMANNEN (snurrar runt i stolen). Det lånet får vi bara på ett villkor;
att svångremmen dras åt för hela landet –
tills marknaden, dess hela inre flöde
blir avsnört liksom landet vid Korinth.

RÅDGIVAREN (kastar en lång blick mot fönstret).
Nattens regn har slutat, lika plötsligt
som det kom över oss upphörde det.
Nu bleknar asfaltshuden; vädrets omslag
kunde kanske ändå förutspåtts -
av de med större kunskap om de också...

Kören kommer in. Alla har skjorta eller blus och röda hängslen. De bär på pärmar, knäpper nervöst med kulspetspennor. Ställer sig i halvcirkel bakom Papakonstantinou. De tystnar.

RÅDGIVAREN (fortsätter). ...studerat bara molnen, inte myllret.

PAPAKONSTANTINOU (uppgivet). Folket samlas på Syntagmatorget –
ännu bara som en vardags bäckar
som studsar var för sig från sten till sten –
en köper kaffe, någon ser mot himlen
en tredje fångar plötsligt upp en skymt
av någon som han en gång trott sig älska,
som viker från Ermou in i en gränd -
som tusen skilda bäckar rör de sig
i respektive fåror. Men jag svär:
det kommer inte hinna vräka sig
många månar över akropolen
innan alla bäckar flutit samman,
och folkets sinne rinner som en mans -
jag anar redan tårgasmolnens skuggor
falla mot hotellens glasfasader.

KÖREN (sjunger). Det fanns en dröm vi alla levde i,
en hägring.
Den växte ur ett hopp om en förändring;
ett annorlunda nu, en superkonjunktur.
Men budgetunderskottet
blev till en harpya
och den som lever över sina medel
har intecknat sin framtid
till dess klor.

PAPAKONSTANTINOU (beslutsamt, till tjänstemannen). Slå numret till Barroso.
Jag frågar Kommissionen: ber om lånet.
Jag godtar deras krav. Så blir min roll!
Nu lägger jag vårt folk i Tyches händer.
I mina kan det inte längre rymmas –
men även fast jag tömmer dem och tvår dem,
så blir de inte lika tomma som
så många andras snart skall finnas vara; (böjer huvudet)
där dröjer kvar det blod som jag har del i. (Tar emot luren från tjänstemannen, för den till örat, vänder sig bort.)