De har ställt sig på krönet av kullar
bortom bildplanets skärpa.
Kanske har livsinnehavaren själv ställt dem där,
i varje fall vissa, eller någon.
Kanske har de förts dit
av bekymmerslöshetens kurirer.
De är som träfiguriner
där dragen förlorats släta
och ospecifika
i den stora svarvens famn av oförlöst glömska.

Inuti brösten: övertäckta fotspår.
I träbukarna: hårt förseglade tunnor med obrunnet krut.
Ett dunkelt lastrums
krängande vila över djupen
rullar dem av och an.

Att trä blicken som en tråd
genom den svarta skyn;
att för varje överfart
lyfta ned en figur och hålla den
ett andetag mot bröstet,
ett åter bortom.
Sinnet driver sin kastsöm
in och ut genom ögonljusen.
Utan brott löper tråden.