Det händer att hjärtat tar sig
en slags vitmenad yttre form där ljuset studsar
likt ett öga som låsts
i att betrakta sig själv
utan egentligt utlopp
ett rum av ljus väggar av ljus tak

det är svårt att inte se det
som en resande som kommit hem
och förgäves letar efter sin säng
som rest eller forslats därefter
det är svårt att inte se det
som att vi vilar mot
ett blått porslin som bränts ur den här natten
och ur andra som liknar den

Du ropar det genom min kropp
men det måste passera utsträckt
till ett grått lärfttyg
som ska ligga hårt virat runt en ledstång
metallen är glatt och sval
lärften är törstig, sugande, som ett minne

Och jag måste beskriva det så
gräset som slås till marken
utan att bjuda motstånd
så smakar dina händer, så
och bestyrkt av salt -
ibland ser jag dem som en trappa utan slut
det har hänt att jag måste dricka ett tungt mörker ur dina ögon
som ett vatten
tills det enda som återstår
att låta din doft bli som en tung värk
en riktning; städer ska ligga brända

Röster som gungar likt luftskepp och täcks av
många ekon, olika starka återtoner;
jag tror att vi måste tro
att alla de
som ställer ned sina lyktor på marken och vänder sig från dem
har rest kanske längre än vi
och sett att tomheten är en slags sömn
som besegrar och lämnar allt åter

Jag ska låta det slå sig till ro
och resa sig ur mig
likt en orolig flock av fåglar
hur världen inte en gång utan upprepade gånger
krympt till ett blad
jag ska veta att jag inte saknar något utanför det
hur allt som kallas vild tilltro och jord och skrivtecken
strålar ur ett öga där allt ljus är samlat
ett vapenhus i långskeppets västra ände

jag säger det nu en sista gång för att låta det bevaras
allt krymper till ett blad
oomgivet