Tillit, den skymningens mörkaste ton

dess yttersta ljus, när det sviktar

och återkomsten av klangen ur ron

när morgonens stämjärn ristar.

Tillit, det ordet du knöt i din hand

ett skal från en vattensnäcka;

spiralen av anspråkslös kalk och sand

som havsdjupen ej mäktat spräcka.

Ty sådant är sättet att bära det hav

en människa har att bevara

enkannerligen den djuphavsgrav

där skammens tårar vill vara:

med vidöppen hand, i ett upphittat skal

så tomt att det rymmer allt

som nödvändighetens erbjudna val

förlöser, men tiofalt.