Löften brutna invid karvad säng
och lustens vinge tappat all
sin bredd

Ofria, synes vi, ovanifrån

spretandes med lilltår, i brist
på brisens lödande verkan,

du har dött och jag talar i
spex

Skrattet framkallas ännu,

med äldres ingjutna
förmåga,