Nu blåser löven bort
känslan med vinden
jag ser dig med
gamla ögon frågar vart
tiden gick då du svarar
ingenstans och
jag förstår att
du har rätt när du
andas eld och jag svarar
med kyla
reser med löven bort med
tåg som faller isär
bygger ihop min längtan
jag trodde kanske att
det var annorlunda där
efteråt
efter kyssarna
efter värmen och
ditt lyckorus som
nu är spillror i min
famn med din
sökande blick jag undviker
omger mig av musik med
bekymmerslöst innehåll
kanske kan jag tralla bort
min verklighet
åka rulltrappa hela dagen
min eld var ingen eld
det var aska med lite glöd
till övers för din rygg och
hopp om blåa rosor som
tydligen inte finns på riktigt och
inte passar sig för årstiden
misstog hösten för vår
utan bekymmer sjunger jag vidare
utan att svara på dina brev eller ord
för utan innehåll är det tomt
ändå får du inte plats
mitt inre skriker efter
blåfärgade rosor och
genomskinliga trosor dit din
tunga aldrig ska vandra
jag ska aldrig ta fel på årstiden
men begrava mina ord och sånger i
lövhögar av lovord
hösten lever i mina lungor kvar
är rosorna i den snarlika årstiden
utan kyla i sina andetag