Vem är du som stirrar synande i spegelbilden ut,
kall vilar någon på golvet som tog sitt liv förut,
ett ensamt andetag efter borttappad elegans,
förfaras framtiden följa fort utan vett och sans?

Stilla rök dansar upp i dimman under dova neonljus,
asfalt mot huvud dämpar stadens angripande brus,
natten skiftar sakta från röd, blå och lila fusion,
i vilken fjärran riktning döljs stora riket Zion?

Spelar det roll då rovorna rycks resonabelt bort?
Upp ur jorden där de dagar endast vilat kort,
likt livet lämnar liket luttrad av läxor och lek,
befarar du bestiga böljorna där du ligger blek?

Är du en kopia eller ett original av dig själv,
flytande från fägring följsamt fri i denna älv?
Ögon stirrar på bladet som blev din bödel,
att det blänker fint i neonljus är en fördel.

Vem är det som sipprar ut och stilla försvinner?
Är det nu din dekadens du diskret i döden vinner?
En durabel dårskap, dekapiterade dagdrömmars stoft,
ljuset blinkar vacker väntande vid ditt blods bittra doft.

Nyfikenheten når dig, när skall någon dig märka,
lyfter vingarna väntas du sitta där som en lärka,
beskåda de som lämnades efter, sökandes svar,
tårade ögon som snällt ber i sorg stanna kvar.

Ögonen blinkar till, spegelbilden stirrar tillbaka,
är du verkligen beredd att livet så enkelt försaka?
Det du faktiskt vill är att hålla om den du håller kär,
blott för en sekund, bedöva ensamheten som förtär.

Men du är för artig eller hur? Du kan inte skrika,
rösten dör, masken blöder, mod i stunden ge vika,
du vill bara dra henne tätt intill, kyssas på liv och död,
en borttappad sekund aldrig föränderlig i cigarettens glöd.

Vem är det som stirrar tillbaks på vem i spegeln där?
Är det du som sanning klär, är det du som står här?
Kan kroppen klyvas, krasa, klippas komplett itu?
Ögon beskåda spegelbild både då som nu.

Döden väntar inte vilande vid vargatimmens tjut,
tiden tickar trofast och tycks aldrig vilja ta slut,
är du en kopia av en kopia, ett fiktivt förslag?
Nej du spegelbild kära, vi vet båda att du är jag.