Jag ljög, jag döljer mig från världen likt ett djur,
det ni kallar frihet är bara en maskinskapad bur,
jag vill inte visa mitt ärrade ansikte för någon,
om blickar färgas, förstår, gör inte dessa ögon.

Jag sitter bortlåst i mitt torn, vid himlens topp,
nynnar stilla sång medan livet springer sitt lopp,
kunde jag blott önska en önskan att förmå,
så är det vägen snårig in till ditt hjärta nå.

Men masken är en skinande diamant i skyn,
medan ormen krälar bortom din kära syn,
jag är en mutant, en Guds egen prototyp
förrådd av friheten som ett enfaldigt kryp.

Vill du verkligen veta vem jag på insidan är?
Kan du ärligt se på mig då och stanna kvar här
tid är allt jag har att ta och tiden hatar jag mest,
den skall alltid bita, klösa och riva med sitt test.

Vad passar bäst? Ett skott mot pannan med gevär?
Ett stillsamt brinnande gift som innanmätet förtär?
Stjärnorna utgör trots allt ett trovärdigt tidsfördriv,
det förslår åtminstone om man vill beskåda sitt liv.

Allt jag rör förmultnar och faller strax till marken ned,
kom nära, nej, kom inte nära, jag förgiftar dig med,
rör mina läppar med dina, så tar jag själv döden din,
som mästare Poe hade sagt, döden är blott min.

Korpen kommer och kraxar karismatiskt på min dörr,
alltid närvarande, alltid någotsånär väntande som förr,
bläcket bliva bekännelser, men om bot jag aldrig ber,
sådan fåfänga fnyser jag åt, ger mig hän aldrig mer.