Det är svårt att hitta sig själv
när man inte vet vad man letar efter.
Bryter löften konstant när jag lovar att inte falla tillbaka,
men hela tiden ger efter.

Jag pushar mig själv rent fysiskt, men aldrig mentalt.
Kan springa maraton med kroppen,
men jag skulle aldrig låta hjärtat gå där det är halt.

Jag är så rädd för att förlora något,
som jag inte ens vet hur det är att äga.
Borde hoppa utan säkerhetslina ibland,
men det skulle jag inte ens överväga.

Så rädd för att ta risker att jag riskerar att fastna
i tankar som inte tar mig någonstans.
Och det värsta jag vet är folk
som ser sig själva gå under på distans.

Det har blivit lättare att säga nej än att säga ja,
och det är något jag använder mig av för mycket.
Det största beviset på det är att jag säger nej till orden nu,
och låter det här bli mitt sista stycke.