Försvenskad sinnesstämning i
ärofyllda stegmätare,

Skam den som ger sig,

Hunden i mig lagt sig på rygg,
vädrar konflikt, puttar undan
manlighetens förtecken,

Psyket klättrar under fasaden, putsar
fönster invändigt, trädtopparna dansar
jazz i förmaket till källartrappen

Och du. Du tar ta mig faan inte fram
skuldkänslorna som dinglat i vår
julgran nu i över femton år,

Du gör det bara inte. Stegen är tung
men jag har fäst den så vinkeln
träffar den lyriska stjärnan som vek
sig in i depression och vägrade äta,

egentlig var den enligt DSM IV,

Du skiter i det som du skiter på
och fyller andras liv som toan,

Finnes ingen borste vars vithet kan
inköpas, skam ligger som intorkade
rester invid porslinshålet,

Du ser mig inte spegelblank i
det som i diktarens världsbild kan
ljuda ljudlöst,

Himlen är en kossa som späkt sig
tillräckligt nog,

När jag väl lagt mig tillrätta, slitit
av mig kläderna, du är på väg,

då är livet här. Min grannfru drömmer
om att bli betäckt av en manlig sort,

I går mumlade hon. Då just invid det
fjärde. Jag gömde flaskan då,

Hon behövde sade hon. Mina öron
kletades igen med Bob Marley,
höjde den till hennes kvinnlighets
dravel låg under diskhon,

Ihop med borsten dansade de
jämfota över någon kvalmig insjö
och sjöng i falsett om att de var
rökfria, Goa och mycket fria,